Svenska hjältar

Svenska soldater i Mali bryter ny mark. Förra veckan avslutades den mest ambitiösa spaningsoperation som genomförts sedan svensk FN-trupp anlände till landet. I de isolerade byarna väster om Timbuktu mottogs svenskarna som hjältar.

Byborna flockas kring de svenska soldaterna. Foto: Kajsa Norman/Försvarsmakten
Svenska soldater spelar fotboll med barnen i byarna. Foto: Kajsa Norman/Försvarsmakten
Malisk version av en tankbil. Foto: Kajsa Norman/Försvarsmakten
En svensk soldat hjälper en förbipasserande malisk man som har skadat fingret. Foto: Kajsa Norman/Försvarsmakten
Förbipasserande lokalinvånare i öknen. Foto: Kajsa Norman/Försvarsmakten

Lateritvägen löper som ett rött skärsår genom öknen. Den har fått sitt namn efter den röda lera som över tiden ger soldaternas uniformer och kängor en rosaktig nyans. Torra buskar är spridda likt tättsittande leverfläckar på de hudfärgade slätterna. Få fordon färdas här. Den drygt åtta mil långa sträckan mellan Timbuktu och Goundam är ökänd för attacker och övergrepp. Många byar är övergivna eller glest befolkade.

De flesta har flytt och lever i flyktingläger i bland annat Mauretanien. De få som stannat har det tufft. Det finns få försörjningsmöjligheter och invånarna utsätts ständigt för banditräder.

Vi passerar tältläger och fyrkantiga lerhus som smälter in i terrängen. Här och var strövar en skock getter eller någon enstaka kamel. I närheten av byn Tin Taylou återfinns fortfarande resterna av ett sprängt FN fordon.

Ju närmare vi kommer Goundam desto bördigare blir landskapet. Här brer Nigerdeltat ut sig och det finns ett flertal andra vattentäkter som sprider grönska i området. Med vattnet tycks livsglädjen återvända. Människor badar eller färdas på de kanotliknande båtar som kallas pinasser.

Det är bara ungefär 15 mil från Timbuktu till Gargando, men på dåliga vägar känns det som att bryta ny mark i vilda västern. I en vecka sover soldaterna med bara myggnät under bar himmel. Åsnekaravaner med ris och ved passerar på sanddynerna, men knappt några fordon.
Ju längre västerut vi kommer desto gladare tycks lokalbefolkningen bli över vår närvaro. I flera av traktens isolerade byar har man aldrig tidigare sett FN-soldater.

Vid vårt första stopp kommer en klunga med barn och ungdomar rusande.
− Mali! Mali! skriker de.

Därifrån blir det bara bättre och bättre. De svenska soldaterna tas emot nästan som frihetshjältar i alla de små byar vi rullar igenom.
− Det här är det Afrika jag hoppades få uppleva, säger skvadronchef Kenny Sörquist.

I en annan liten by får ortopeden Yohan Robinson rycka in. När vi pratar med byäldsten framkommer det att en kvinna som fått missfall har behov av akuthjälp för att stoppa blödningen. Yohan leds in i en liten vårdcentral utan rinnande vatten eller egentlig utrustning. På en matta på golvet ligger kvinnan.
− Det känns förstås bra att kunna hjälpa till och att få en förstahandsinblick i den lokala sjukvården och de behov som finns, säger Yohan.

På vägen tillbaka österut stannar vi för att åtgärda en punktering. Över radion varnar någon för skenande kor. Korna visar sig följas av hundratals människor som kommer rusande i jubel. I byn finns inte mycket mer än några lerhus och ett torg med en brunn och en moské. Trots detta tycks människor dyka upp från ingenstans. Det spelas fotboll, skakas hand och dunkas rygg.

En liten pojke visar sin spade och hacka för föraren Anthony Haddad som genast plockar fram sin egen spade. De gräver ikapp med sina respektive verktyg och åskådarna skrattar så de kiknar.
− Vi är nog ganska annorlunda jämfört med den typ av soldater de träffat tidigare. Vi leker med dem och visar att vi är mänskliga. Det gillar de, säger Anthony.

När soldaterna tillslut rullar in på Camp Nobel igen är de trötta och dammiga, men lyckliga och utrustade med en hel arsenal av minnen för livet.
− Vägen dit var jobbig, men det vi fick uppleva gjorde det väl värt besväret, säger Anthony.