Nattpatrull i Timbuktu

Nattmörkret ligger som ett tjockt täcke över Timbuktu när soldater ur spaningsplutonen patrullerar stadens oupplysta gränder. Det är mycket folk i rörelse, trots att alla vet att lugnet är bedrägligt.

Nattöppet på en liten affär i Timbuktu. Foto: Kajsa Norman/Försvarsmakten
Många små familjeföretag i Timbuktu håller öppet så länge någon är vaken. Foto: Kajsa Norman/Försvarsmakten
Svenska soldater genomför nattpatruller i Timbuktu eftersom lokalbefolkningen uttryckt att de känner sig otrygga. Foto: Kajsa Norman/Försvarsmakten

– Vårt syfte är att visa närvaro, säger Daniel Jonsson som leder patrullen.

Just denna natt är det stadens östra och norra delar som ska besökas. Här har invånarna rapporterat att de känner sig otrygga nattetid då lokal polis och militär ogärna vistas på gator och torg efter mörkrets inbrott. Dels saknar man mörkerutrustning, dels finns en utbredd mörkerrädsla.

Den här kvällen verkar allt lugnt och gatulivet är aktivt. De flesta hus är byggda av lera och dörrar står öppna eller på glänt. Kikar man in ser man att det är sparsamt möblerat: kala väggar med någon enstaka matta eller filt på golvet. Klockan börjar närma sig tio och några familjer äter sen middag på gatan utanför sina hus. Man samlas i mörkret runt stora grytor med oidentifierbart innehåll. På fat runtomkring ligger bönor och kycklingspett.

Med mörkerutrustning på ser man världen i olika nyanser av grönt. Djupseendet förändras och är man ovan får man lätt tunnelseende. Jag vrider på huvudet och har helt plötsligt en tjur några meter framför mig. Samtidigt strosar lokalbefolkningen obehindrat omkring i mörkret. De måste vara så väl förtrogna med det egna kvarteret att fötterna hittar av sig själva.
– Eller så äter de mycket morötter, skrattar Daniel.

Bitvis är det dock relativt väl upplyst med små eldar eller enstaka lampor. Den så kallade arabiska marknaden där det under dagtid råder febril aktivitet är igenbommad och öde, men de som har små familjeföretag eller affärer tycks hålla öppet så länge någon är vaken. Vi ser många små "bensinstationer" som består av individer som sitter utanför sina hem och säljer bensin på petflaskor till förbipasserande. Flera skräddare och slaktare har fullt upp. Skräddarna behöver förstås elektricitet för att kunna använda sina symaskiner och visa sina vackra tyger. Slaktarna saluför däremot sina gods i mörkret. Små brasor ger ledljus till träbord lite här och var där flådda och styckade köttbitar ligger uppradade i mörker. Man får gå väldigt nära för att kunna se vad som erbjuds.
– Chèvre et vache (get och ko), berättar en slaktare stolt och undrar om vi inte vill köpa.

En möbelmakare snickrar skåp i sitt lilla familjeföretag och bjuder in oss att titta närmare.De flesta verkar glada över vår närvaro och hälsar glatt från sina dörröppningar.

Få gator är asfalterade. Vi förflyttar oss mestadels i mjuk sand och man sjunker ner med fötterna som när man promenerar på en sandstrand. I de fattigare kvarteren är terrängen väldigt ojämn och kantas av sophögar, allehanda bråte och små bränder. Ofta rinner avloppsvatten rakt ut från hemmen och i mörkret är det först när man känner lukten som man inser att det är en sådan stril man nu korsar. Annars luktar det mest fränt av djur från den boskap som många håller i anslutning till husen. Vanligast är getter, åsnor och kor. Från elledningarna hänger döda katter. Vi får berättat för oss att det är ett vanligt förekommande rackartyg att ta död på grannens katt och slänga upp den där.

Men det finns också finare kvarter med tjusiga hus i arabisk stil som ser ut att vara tagna ur tusen och en natt. Vi passerar den vackra Sankoremoskén upplyst av två närliggande gatlampor och en fantastisk stjärnhimmel.

Vi, liksom lokalbefolkningen, vet att lugnet är bedrägligt, men samtidigt måste livet få ha sin gång.