Lägg till detta farliga djur och insekter och att säkerheten gör att man inte får orsaka minsta ljus på natten och att platsen där man befinner sig måste vara säkert mot anfall. Då blir det genast lite knivigare. Nedan beskriver Bo Forsberg, miljö- och hälsoskyddsinspektör på Försvarsmedicincentrum i Göteborg, med egna ord hur det var i Mali.
Bamako
Sista oktober 2014 lyfte vi med 60 man mot huvudstaden Bamako. Sommaren närmar sig slutet i Mali men det är 35 grader och fuktigt på plats. Vi väntar några dagar på hotell i Bamako för att invänta våra FN-papper och plats på FN-flyg till Timbuktu. Det här är bra för då hinner vi påbörja kroppens värmeanpassning. Värme i Afrika är en av soldatens värsta fiender. Farligast är fuktig och varm väderlek. Vi har heltäckande klädsel och därför små kroppsytor att svettas från, vilket gör att kroppen snabbt kan bli överhettad. Det är väldigt individuellt hur lång tid det tar för oss att anpassa oss till värme, allt från tio dagar till två månader.
Timbuktu
Till Timbuktu åkte Kalle Anka för att komma längst bort i världen. Först till Timbuktu åkte vaktsoldater och experter för att säkra vår nya bygg och boplats. Några dagar senare anländer jag. Nu ska först vår egen boplats där vi i Mali 00 ska bo. Alla hjälps åt med att resa tält, och göra platsen säkrare mot anfall. Klockan sex går solen ner och de som inte vaktar går och lägger sig. Säkerheten gör att vi inte får orsaka minsta ljus. Första natten känns magisk. Helt tyst och mörkt med tältduken öppen ut mot öknen och den stjärnklara himlen som enda belysning. 30 grader varmt så alla ligger och svettas.
Klockan sex i gryningen startar åsnorna i omgivningen att skria och vi studsar alla upp för frukost och börja jobba. Maten består av något som kallas rations. En påse med frukost, lunch och middag. Väldigt mycket kolhydrater och palmolja. Då vet vi inte att detta kommer att bli vår mat de kommande fyra månaderna fram tills köket är taget i drift. Den materiel vi hade med på planen finns nu på campen. All övrig materiel ligger på lastbil för transport genom öknen.
Mitt jobb blir att med enklast medel ordna toaletter, dusch, urinoar, handtvättar, matplats och sophantering på plats. Att se till att hålla antalet råttor och möss på en låg nivå. Utbilda mina soldater i allt möjligt såsom hur de undviker att bli stungna av de giftiga skorpioner som det visar sig finnas många av. Alla vill göra sitt bästa men en viss tillsyn på att soldaterna sköter sig (handtvätt) måste jag göra. Är man tydlig från början blir det mindre jobb senare.
Toaletterna är försvarets modell med plastpåsar i papplåda. Vi köper virke i staden och bygger små enkla WC-hus. Vi ordnar sophämtning via FN och de hämtar våra latrinsäckar. Efter några dagar får vi besked om att vi inte får använda plastpåsar då det är förbjudet enligt Malis miljölag. Om vi använder plastpåsar kan vår chef dömas till 14 dagars fängelse enligt Malis miljölag. Vi lyckas fixa fram en plasttank och vi övergår till att göra våra behov i hinkar som vi tömmer i plasttanken. En slambil kommer och tömmer efter att vi har hällt i vatten till lämplig konsistens. Vi ordnar via FN ett avtal med ett reningsverk i närheten så vi blir av med slammet. Efter en dryg månad kommer vår första hygiencontainer med tre vattentoaletter till glädje för soldaterna.
Hygiencontainern kopplas till vår plasttank. För mig börjar nu en daglig kamp med att få slamtömmaren att komma. Han måste komma minst varannan dag. Ofta dyker han inte upp därför att han inte kände för det just denna dag. Så det blir att i ytterligare två månader använda hinkar för latrin som vi får tömma i tank.
Uteduschen blir älskad av alla, ljummet vatten under bar himmel. Tvättar kläder gör vi själva men vi köper även tvätthjälp från ett hotell i staden.
Vår julmat och nyårssupé blev soldatransoner med läsk, godis och chipspåse. Vid nyår börjar vår byggutrustning anlända med lastbilstransporter från Senegal genom öknen. Lastbilarna hade haft svårigheter med flodövergången på grund av utrymmesbrist på färjan. Givetvis kommer inte utrustningen i rätt ordning. Slutligen kommer de saknade elkablarna i en container, äntligen får vi värme i tältet nattetid, det har nu blivit kallt på natten, bara ett par plusgrader. I januari kommer nu ytterligare 60 man ner för att bygga Mali 01 huvudcamp. Fortfarande har vi våra enkla toaletter och rationsmat. Min vardag består nu av att leda en grupp på dagarna som hjälper mig med att sköta latriner, städa hygiencontainer, hålla efter soporna och se till att det finns vatten i handtvättar. Dessutom har jag möten med Högkvartereret i Sverige, min stab, byggledarna och FN.
Fortfarande fungerar inte internet och telefon för oss. Det finns ett par datorer som endast får användas till livsviktig kontakt mot Sverige. Vi har däremot satelittelefon som var och en får använda tio minuter i veckan för samtal hem till anhöriga eller till jobbet.
Byggfasen
Alla ritningar till Mali 01 har gjorts i Sverige och all materiel som vi ska använda är beställd utifrån detta. I Mauretanien har befolkning plockat sten ute i öknen och sålt till oss. Sten kommer hela tiden på lastbil till oss. Dessa krossar vi i ett krossverk till sten och sand (vi kan inte använda sanden i öknen på grund av fel storlek) för att göra cement. Dygnet runt i skift arbetar vi nu. När jag går på byggmöten märker jag att det är flera saker som inte har den bästa lösningen. En hel del är försent att påverka i detta läge. Men givetvis blir det till slut helgjuten platta under vår fordonstankplats. Vattenförbrukningen i öknen kommer att bli på hög. Campen kommer att behöva mycket energi för att kunna drivas. Dessa frågor skulle ha lösts annorlunda i Sverige för det kommer att krävas att vi vidtar åtgärder i Mali senare.
Vi är försenade med byggnationen och Mali 01 hemma i Sverige vill komma ner och börja utföra sitt uppdrag. Nu slåss jag och mina chefer för att fördröja deras ankomst. Om de kommer ner har jag tillsammans med läkarna bedömt att risken för massutbrott av sjukdom hos oss blir oacceptabelt stor. Toaletter, duschar, handtvätt, sophantering boende med mera klarar inte fler människor. Vi lyckas skjuta upp Mali 01 ankomst ett par veckor så att vi hjälpligt hinner ordna en dräglig miljö för dessa soldater. Boendetälten, maskinhall, förråd, arbetsplatser, skyddsvärn, tankplats, kök, vattenreningsverk, hygiencontainrar med mera ploppar nu snabbt upp.
Med Mali 01 följer det med en miljö- och hälsoskyddsinspektör så att jag får stöd i mina frågor. I april sker överlämningsfest av den färdiga campen till Mali 01 och vi kan åka hem tre månader senare än vad vi hade sagt till våra nära och kära.
Efter insats
Vår tid i Mali gick otroligt fort. Underbara kamrater. Nya vänner för livet. Många träffas och går ut och äter. En av våra sköterskor bjöd in oss Göteborgare så vi var en helg och fiskade havskräftor ihop. Och själv fortsätter jag arbetet med utbildning för att göra livet så bra som möjligt för kommande i miljö- och hälsoskyddsinspektör som åker till Mali.
Idag är Mali 02 nere och nu har miljö- och hälsoskyddsinspektören mycket jobb med bland annat provtagning och analys av vatten samt egenkontroller. Miljö- och hälsoskyddsinspektören har nu fokuserat mycket på vår verksamhet i huvudstaden Bamako då denna plats inte varit lika prioriterad tidigare. Varje vecka har vi kontakt med varandra via mejl eller telefon. Nu jobbas det här hemma hårt med att minimera vattenförbrukningen och få ner energianvändningen och detta kommer att innebära nya utmaningar för miljö- och hälsoskyddsinspektör Mali 03 och 04.
Alla våra nationella och internationella tjänster sätts ut på www.forsvarsmakten.se titta där under lediga jobb.