Halvtid i Mali

För cirka tre månader åkte anställda från Trängregementet till Mali. En av dem var major Dennis Löfvenborg. Han är chef för stabsunderstödsskvadronen och nu när halva tiden för insatsen har gått delar han här med sig av sina erfarenheter från insatsen.

Sandstorm på väg in över en camp.
Vädret är väldigt nyckfullt, här är en sandstorm på väg in över Camp Nobel. Foto: Dennis Löfvenborg/Försvarsmakten

Halva tiden har avlöpt av vår tid i insatsområdet i Mali. Tiden snurrar som en elvisp vissa dagar och ibland undrar man om klockan har stannat.

Trots att fredsavtalet nu är påskrivet har säkerhetsläget tyvärr förändrats till det sämre och de olika grupperingarna börjar positionera sig inför kommande DDR-process. DDR står för disarmament, demobilization and reintegration och är FN:s verktyg för att avväpna och återintegrera krigare in i det vanliga samhället. Spänningarna mellan pro-Bamako, som är de regeringstrogna (Malis regering) grupperingarna och pro-Azawad, som är de grupperingar som är för ett delat Mali med landet Azawad i norr, har tilltagit och FN har vid flera tillfällen hamnat i skottlinjen det senaste. De icke territoriella grupperna har utnyttjat situationen och även de utökat sin närvaro runt Timbuktu, främst väster om staden.

Framsteg

Vi har så här halvvägs tagit oss lite tid och reflekterat över tiden som gått och saker vi åstadkommit. Vi kan med stor glädje och stolthet konstatera att det som utvecklats mest här nere är logistiken och underhållssäkerheten.
Vi har fått en ordentlig inredning till vårt förråd vilket gjort att vi har kunnat starta upp vår lagerhantering vilket medfört att man för första gången här nere kunnat byta trasiga persedlar. Det finns dock endast två par av varje storlek, men ändå.

Vidare har vi nu fått ner och börjat drifta vår blodcontainer. En container som innebär att vi tillsammans med holländarna är världsunika med vår blodförsörjning där vi har djupfryst blod på plats som sen tinas och blandas i särskild ordning. Underhållssäkerheten har gått från tomma kylar, frysar och tankar till fulla dito.

Höga krav och stor uthållighet

Vidare så har operationerna sträckt sig längre och längre ut från Timbuktu vilket ställer högre krav på försörjning av underrättelsedelarna långt utanför campen. Då terrängen och klimatet är ogästvänligt och nyckfullt har vi flera gånger dels blivit kvar ute extra dagar eller helt enkelt tvingas att vända tillbaka. Att köra fordon, särskilt lastbil, i denna terräng är svårare än vad många hade förutspått. Men man utvecklar snabbt en god förmåga att stridsbogsera och bärga.

Vid alla operationer har vi haft med framskjutna tekniska delar samt sjukvårdsresurser som är ett måste för rörligheten. Personal och fordon går tungt efter fem till sju dagar ute i öknen.

Vi har försörjt systerskvadronen via både mark och luft med underhållsomgång, överlämningsplats samt depåtjänst beroende på vilken typ av uppgift de löser för att skapa uthållighet för dem.

Värdefull

Likväl är Trängregementets mentalitet att alltid vilja understödja ovärderlig här nere. Detta har tillsammans med en stor pragmatism och okonventionella lösningar, på både metod och handhavande, visat sig gynnsamt.

Jag tror att det är viktigt att vi får ut officerare och soldater till denna insats där logistiken är så ansträngd men också helt avgörande och i fokus för verksamheten. Här får chefer möjlighet att tänka och taktisera logistik, på stridsteknisk nivå, på ett sätt som är svårt att lära ut hemma.

Den sista tiden här kommer att ägnas åt att börja spåra åt efterträdarna där vi siktar på en väl förberedd och genomförd överlämning samt att fortsätta stödja underrättelseskvadronens inhämtningsoperationer. Vi är medvetna om att snart börjar upploppet och man börjar känna sig varm i kläderna och ”kan allt”. Detta jobbar vi på att stävja för att kunna få hem alla hela och rena. Målet är tydligt definierat, medaljceremoni elfte december. Nu gäller det bara att hålla fast vid planen.

Vid tangentbordet

Major Dennis Löfvenborg, chef för stabsunderstödsskvadron