"Skulle aldrig tveka att åka ut igen"

Sveriges FN-insats i Afghanistan är nu avslutad

Sveriges sista militärrådgivare i Kabul, Christer Erixon, är nu hemma i Sverige. Efter 13 år är den svenska insatsen i den FN-ledda missionen Unama avslutad.
− Jag har fått möjlighet att arbeta med intressanta, viktiga frågor och kommit många människor nära. Just interaktionen har varit det absolut bästa med mitt jobb, säger Christer Erixon.

Foto: Privat/Försvarsmakten

Under drygt ett år bodde Christer Erixon i Afghanistans huvudstad Kabul, en plats som han nu lämnat men vars minne länge kommer leva kvar.

− Jag älskar verkligen det här landet, dess befolkning och kultur. Afghaner är ett väldigt hårt arbetande folk som trots det svåra läget i landet gör sitt bästa varje dag, säger Christer Erixon.

Som militärrådgivare i Unama, United Nations Assistance Mission in Afghanistan, den FN-ledda stödmissionen, fick Christer Erixon dagligen arbeta med afghanska militärer och civila aktörer och därigenom fungera som en länk mellan FN och afghanska säkerhetsstyrkor. Besök på afghanska försvarsdepartementet och generalstaben för möten och samtal hörde till vardagen, ett betydelsefullt arbete för Afghanistans framtid, menar Christer Erixon.

− Mina huvudområden var genderfrågor och mänskliga rättigheter. Mycket handlar om hur civila behandlas i krig och hur man kan minimera civila skador, att man ska tänka på att inte använda vissa vapentyper i urbana miljöer och visa ett gott uppträdande gentemot civila, allt är inte självklart.

Tiden i Kabul kommer Christer Erixon minnas med värme men det har inte alltid varit lätt. Säkerheten är en stor utmaning som hämmat både landets utveckling och Christer Erixons och hans kollegors arbete. 
− Säkerhetsläget i Kabul är ansträngt och med uniform blir man genast en måltavla. Detta är något som man dagligen tänker på.

Trots farhågorna och läget i landet har Christer Erixon aldrig tvekat på sitt arbete i Afghanistan, av en för honom enkel anledning.

– Det handlar om människor som lider, om barn som saknar stöd av vuxna, som står vid vägarna utan skor och tigger i värmen, i dammet, detta har påverkat mig. Skulle jag få frågan om att åka ut igen, om min familj inte hade något emot det, skulle jag aldrig tveka.