Att vara officer: Från soldat till officer

Fänrik Andreas Braw soldatenfrån Livgardet som bestämde sig för att bli officer och chef.
- Jag bestämde mig för att bli officer efter en tid som yrkessoldat. Uppgifterna, tempot och ansvaret passade mig och jag ville göra något annorlunda med mitt liv.

Militärer i en gymnastiksal med packning liggande på golvet.
Fänrik Andreas Braw går noggrant genom sin utrustning innan det är dags att avmarschera ut på övning. Foto: Torbjörn F Gustafsson/Försvarsmakten
Andreas Braw. Foto: Torbjörn F Gustafsson/Försvarsmakten

− Hur ser arbetet ut för dig?

− Arbetsveckorna är väldigt varierande. Jag gått en utbildning påi tung kulspruta. Den här veckan genomför vi skvadronsövning och förbandsprov. Det innebär att skvadronen löser en stridsuppgift under två dygn med hög fysisk påfrestning och med väldigt lite sömn. Förbandsprovet som veckan avslutas med är en lång förflyttning med mycket hög belastning helt utan sömn. De soldater som bär mest utrustning är uppe över 70 kilo. Men människokroppen tål väldigt mycket men nästa vecka får vi vila upp oss, då är jag instruktör på sambandsskolan och tar igen lite personaladministration.

− Hur kom du fram till beslutet att bli officer?

− Jag bestämde mig för att bli officer efter en tid som yrkessoldat. Uppgifterna, tempot och ansvaret passade mig och jag ville göra något annorlunda med mitt liv.

− Jag minns särskilt övning Kuben där många kadetter pressades extra hårt fysiskt och psykiskt. Alla agerade utanför sin "comfort zone" och flera upptäckte helt nya sidor av sig själva. Fältövningen i Skåne var också riktigt bra – många av oss insåg först där hur extremt komplext krig är.

− Hur ser du din framtid och karriär inom Försvarsmakten?

− Jag vill fortsätta leda soldater på K 3. Jag är väldigt imponerad av förbandet och av kollegorna. På sikt vill jag göra karriär, men det kan ju betyda nästan vad som helst. Oavsett om vi agerar internationellt eller nationellt vill jag fortsätta i firman.

− När jag kom in på Karlberg så trodde jag aldrig att jag skulle hamna på K 3. Men möjligheten öppnade sig och det är jag väldigt glad för. Det går aldrig att förutse vilka chanser och möjligheter som dyker upp, varken militärt eller civilt. Om politikerna och det svenska folket väljer att betala för det försvar som de har beställt genom Riksdagen så kan det här bli riktigt bra.

− Vad tycker familj och vänner om ditt yrkesval?

− Min pappa är reservofficer så familjen har hela tiden varit förstående. Och många av mina bästa vänner har jag ju i Försvarsmakten. Civila vänner? De tycker ju helt klart att det här är udda. Som en polare som jobbar på kontor sa: "Ja, den här veckan har jag skrivit en rapport. Det är ju inte så upphetsande".

− Vad är dina bästa minnen av tiden på Karlberg?

Jag tycker att utbildningen borde vara mer taktisk. Det vill säga ge oss mer redskap för att lösa våra uppgifter. Att vara plutonchef är väldigt svårt och då duger det inte att säga att "det där får de lära sig på förbanden". Jag hade behövt träna mer på beslutsfattande och taktisk planering innan jag tog examen.

− Jag saknade en idé för vad vi skulle kunna göra när vi tog examen. Det gjorde utbildningen fragmentarisk. Taktikutbildningen som gavs var väldigt bra, men vi hade behövt lära oss plutonens strid också – inte bara bataljonens. I veckan utförde min pluton ett överfall mot en fientlig ledningsplats, och jag insåg då att jag aldrig tidigare utfört eller planerat ett överfall.

− Taktikutbildningen gjorde att jag på ett mycket bättre sätt förstod helheten, hur brigader och bataljoner strider. Och strategikursen med Magnus Christiansson var fantastiskt bra. Men det bästa med Karlberg är kamratskapen. Många av mina vänner därifrån kommer att följa med hela livet.