"Major Mike, äventyra inte vår relation! Unmiss och SPLA har hittills haft ett mycket givande samarbete här i Nassir. Jag vill att du ska lämna över mina män nu. De kommer de inte att skadas."
Orden kom från en general tillhörande Southsudan Peoples Liberation Army, chefen for Task Force Nassir. Hans forband hade efter månader av umbäranden och ständiga nålstick från oppositionssidan börjat få problem med desertörer. Nästan varje dag under ett par veckors tid dök nya upp vid den lilla FN-campen. De kastade vapen och uniform, deklarerade sig civila och sökte skydd. Läget var stundvis ansträngt, en granat kan ju alltid hamna "fel" vid nästa anfall.
"Sir, Unmiss mandat, som du vet, slår fast skyddet av civila. Du kan inte få tillbaka dina män eftersom de har överlämnat sina vapen och uniformer. De är nu under Unmiss skydd. Ta inte upp den här frågan igen. Håll ordning på dina män, det är inte mitt jobb".
Generalen gjorde aldrig allvar av sina underförstådda hot, och evakuerades för övrigt någon vecka senare med en splitterskada i benet. Det var alltid en svår balansgång i många känsliga frågor, ovan beskrivna ordväxling får tjäna som ett exempel.
Utmanande säkerhetsläge
En händelserik tjänstgöring som samverkansofficer, Military Liaison Officer, i Unmiss läggs snart till handlingarna. Jag anlände till insatsen i februari 2014. I mitten av mars placerades jag i Nassir, ett av få områden i delstaten Upper Nile som då kontrollerades av oppositionen. Säkerhetsläget var och är fortfarande utmanande i hela Upper Nile sedan inbördeskrigets utbrott december 2013.
Vid ankomsten till delstatens huvudstad Malakal, var det en minst sagt stressad personal som mötte upp på flygplatsen. Strider mellan oppositionen och regeringssidan hade blossat upp bara några dagar tidigare och just nu var Malakal kontrollerat av oppositionen.
Ordinarie transport satte skyndsamt av. Jag blev dock kvar en stund på flygplatsen för att kvittera ut vapen och ammunition, men kunde lifta efter förrättat värv.
Under den korta transporten till campen såg jag spår av de senaste striderna. Tomhylsor efter grovkalibrig ammunition, uniformspersedlar och allehanda utrustning låg utspridda i terrängen. En mer makaber syn, en sko med ett utstickande och från kroppen avslitet ben, formade liksom den mentala ramen för uppgiften.
I Malakal var läget något ansträngt. Att olika ammunitionseffekter hamnade på campen var inte ovanligt. Bland annat hade sjukhuset träffats av en 12 centimetersgranat från granatkastare. Dessutom hade tusentals flyktingar sökt skydd på campen och inhysts knappt åtskilda från campens personal. Man kan säga att personalen på plats var, "sliten".
Malakal återtogs av regeringstrupp i mitten av mars och har hållits sedan dess.
I Nassir var utmaningarna likartade, men om man bortser från den ständiga huvudvärken för den logistiska situationen, förflöt en i stort sett odramatisk tid fram till mitten av april.
Nassir föll
Under senare delen av april intensifierades regeringssidans intresse för Nassir. Många rykten florerade kring ett nära förestående anfall. Man tog byn, eller oppositionens sista "fäste" den 4 maj. Sedan dess har ett flertal motanfall genomförts utan egentlig framgång. Resultatet är många döda och skadade, främst på oppositionssidan. Cirka 25 000 människor av "fel" etnicitet lämnade området i och med anfallet och Nassir är i dag en förfallen, nedbrunnen och av naturen återtagen spökby. Regeringstruppen har bitit sig fast men är mycket sårbar.
I Nassir var jag chef for ett team om fem samverkansofficerare. Våra uppgifter var högst varierande, från den rena skyttesoldatens, via sjukvårdsmannens till FN:s lokala resurs på plats. Jag hade möjligheten att vid några tillfällen möta dr Riek Machar, den främste företrädaren för oppositionen i Sydsudan. Märkliga upplevelser där och då i en hydda på den afrikanska savannen. Han gjorde ett skarpt, slipat men också sympatiskt intryck. Alla "som är något" i Sydsudan har ett förflutet som commanders – kämpar som i årtionden levt i bushen under befrielsekampen mot Sudan. Du ska inte underskatta någon, det kan stå dig mycket dyrt.
All civil personal i Nassir, utom en "camp manager", var evakuerad, och säkerhetsläget var understundom ansträngt. Positionen är i stort omöjlig att undsätta under stridigheter annat än genom luften, vilket naturligtvis är riskabelt. Då det var dags för min första permission till Sverige blev en helikopterevakuering av en skadad indisk skyttesoldat min smala lycka. Inga andra flygningar genomfördes just då, men jag kunde klämma in mig på manifestet, puh!
Det fanns, och finns fortfarande inte skyddsrum eller ordentligt skydd runt campen. Att lägga sig platt på marken eller tillräckligt platt i tillfälligt grävda värn var lösningen när kulor och splitter gick genom bostadscontainrar och materiel på campen. Campen är inte något mål i sig men ligger mitt i anfallsstråken och i det fallet har jag full förståelse för parterna. Det handlar för deras del om överlevnad. Jag hade agerat på samma sätt även om det låg några snubbar i blå hjälm emellan.
Jag vill passa på att berömma det indiska skyttekompaniet i Nassir. Man övade mycket, länge och ofta, grävde och förbättrade med de små medel man hade tillgängliga. Jag och kompanichefen blev som bröder och vi litade fullkomlig på varandra även när det var kärvt.
Personalen på plats i Nassir i dag, februari 2015, kämpar fortfarande under samma förutsättningar, mina tankar går ofta till dem.
Jag omgrupperade från Nassir i mitten av oktober för en ny duty-station i söder, Torit. Där råder ett helt annat och bättre säkerhetsläge, även om det finns utmaningar. Faktiskt som att andas ut för första gången på flera månader.
Starkare miliära mandat
Mina funderingar kring utvecklingen av konflikten och det unga landets möjligheter att, låt mig säga, komma vidare, är inte positiva. Den som tjänstgjort i Afghanistan känner till explosiviteten i klansamhället, med accelererande våldsspiraler baserade på hämnd. Samma faktorer är på lokal nivå drivande i den här konflikten, kanske ännu starkare.
FN:s roll och utveckling är enligt min uppfattning mer positiv. FN är rätt ute strategiskt. Ett mer militärt mandat implementerades i maj 2014, med huvuduppgift att skydda civila. På bekostnad av FN:s civila resurser, anländer truppförstärkningar kontinuerligt.
Operationellt och taktiskt finns dock mycket att önska, framför allt lednings- och resursmässigt. Attackhelikopter, utökade flygtransportresurser och förmåga att skydda transporter på Nilen är högt upp på önskelistan. Det skall dock tilläggas att oaktat resurser, så är utmaningarna och behoven enorma, det måste bli fred, men den kommer inte snart.