”Ännu en dag, ännu en strid”

Amfibiebataljonen hade fått uppgiften att skydda ett basområde vilket i det här fallet innebar att både sjöleder och öar skulle hållas öppna och fria från eventuella motståndare. Syftet med uppgiften var också att skapa rörelsefrihet både för egna fartyg och båtar, men också för den civila sjötrafiken.

Underhållskompaniet försörjer bataljonen med alla förnödenheter, de följer hela tiden med i anfallsrörelsen för att finnas nära och kunna ge understöd. Foto: Kristina Swaan/Försvarsmakten
Soldat i robotgruppen väntade på värden från belysargruppen. Foto: Kristina Swaan/Försvarsmakten
Ledningsbåten i förgrunden varifrån kompanichefen ledde striden. Foto: Kristina Swaan/Försvarsmakten
Sjukvårdsbåten följer hela tiden med i anfallsrörelsen. Foto: Kristina Swaan/Försvarsmakten
Stridsbåtar på väg in för att fylla på med förnödenheter. Foto: Kristina Swaan/Försvarsmakten
Roboten har grupperats och maskerats för att snabbt kunna verka. Foto: Kristina Swaan/Försvarsmakten
Isaac Vela-Donascimento Foto: Kristina Swaan/Försvarsmakten

Dessvärre hade motståndare på olika sätt innästlat sig i basområdet och tvingade därför bataljonen att ta strid för att hålla kontroll över eget område. Under fredagen mötte amfibiebataljonen hårt motstånd på ön Utö där motståndaren hade lyckats att ta sig i land. Efter några timmars strid försattes motståndaren ur stridbart skick. Förbandet kunde tillfälligt pusta ut, men kunde för den skull inte slappna av och tro att uppgiften som helhet var löst.

Nya uppgifter

Förbandet fick ganska snart nya uppgifter av högre chef som utgjordes av den marintaktiska staben som ska leda marina förband. Förbandet skulle fortfarande skydda basområdet, men fick spaningsuppgifter mot nya områden, det vill säga förbandet skulle bland annat bedriva underrättelseinhämtning för att få en bättre bild av motståndaren och dennes verksamhet för att själva kunna välja rätt taktik. Förutom underrättelseinhämtning skulle förbandet vara berett på att bekämpa sjömål, vilket innebar att fartyg och båtar som inte var egna, skulle med alla medel stoppas. På olika öar i södra skärgården, grupperade amfibieskyttekompanierna robotar för att kunna bekämpa sjömål och granatkastare för att kunna skjuta indirekt eld.

– Vi fick underrättelse om att en fientlig svävare beräknas komma in i vårt område. Vi har därför grupperat två robotgrupper på den här ön och ska leda robotstriden. Vi i belysargruppen har förberett för att snabbt kunna skjuta, vi har tagit ut avstånd och riktningar för att snabba på hela processen, sa Isaac Vela-Donascimento

Underrättelserna var riktiga, på långt avstånd upptäckte belysargruppen den fientliga svävaren. Snabbt läste de in värden till robotgrupperna som i sin tur gjorde sina inställningar för kunna avfyra roboten och bekämpa farkosten.

Förbandet har nu varit i gång ett tag och för att skapa uthållighet är det nödvändigt att både kunna återhämta sig såväl som att kunna fylla på med både ammunition, mat, vatten och annat som behövs. Tätt bakom de stridande enheterna följer underhållskompaniet som bistår med all form av logistik, inklusive sjukvård. Fungerar inte logistiken, fungerar inte heller striden.