För killarna och tjejerna på Amfibieregementet, som har varit ute i skärgården och löst varierande uppgifter, väntar nu vård och återställning av all utrusning. I efterarbetet ingår också genomgångar och att dra erfarenheter från den genomförda underrättelseoperationen.
Sergeant Arvid Björnstedt som är ställföreträdande gruppchef på sensorplutonen, är nöjd med deras insatser. Redan innan Arvid fick samtal om att inställa sig, hade han mentalt förberett sig på att åka till ostkusten för att lösa uppgifter.
När förstod du att du och din grupp skulle bli inkallade?
Jag följde nyheterna och var lite på spänn och väntade i princip bara på att få order om att inställa mig. För mig var det självklart att vi skulle ut och jobba med tanke på att sensorplutonen har en unik förmåga att lösa den här typen av uppgifter med våra sensorer. Det är dessutom det här vi är tränade för.
Jag skulle hämta tvätten från torktumlaren när jag fick samtalet, det var bara att packa ihop utrusningen och bege sig till Stockholm i en minibuss. Från det att vi fick samtalet till att vi var på plats för att lösa uppgiften, så tog det inte många timmar.
Vad hände när ni väl var på plats på Berga i Stockholm?
Vi tilldelades en stridsbåt, sedan fick vi uppgiften att ta oss till ett speciellt område. Där skulle vi med våra olika sensorer bedriva bevakning och underrättelseinhämtning på och under havsytan, vilket för oss innebar, lokalisera, identifiera och ytterst bekämpa. Vi bedrev en underrättelseoperation, men enheten hade likväl tilldelats eldtillstånd mot bekräftad undervattensverksamhet i enlighet med IKFN, just med syftet att ytterst kunna bekämpa en motståndare om så skulle bli nödvändigt.
Väl på väg mot grupperingsplatsen, blev vi något fördröjda då en helikopter med utsänd media cirkulerade över stridsbåten vilket störde en del. Det gjorde att vi inte kunde ta oss till platsen förrän helikoptern hade lämnat. Till sist blev vi antagligen ointressanta att följa och den försvann.
Kan du beskriva hur en arbetsdag kunde se ut?
Till en början var det ganska jobbigt då vi hade begränsat med personal vilket innebar att vi jobbade i tvåtimmars pass. Det vill säga vi vilade eller sov i två timmar för att sedan jobba i två timmar. Senare tillfördes mer personal vilket gjorde att vi ökade uthålligheten.
Hur bodde ni där ute?
Vi bodde ombord på stridsbåten, det var ganska lyxigt. Normalt upprättar vi tält eller bygger tillfälliga bivacker i anslutning till platsen där vi jobbar.
Hur fungerade mathållningen i terrängen?
Vi åt våra matpåsar som vi har med oss. Vi åt när vi kunde, men i princip blev det två portioner mat per person och dag. Vi hade ju hoppats på att få mat från våra kollegor från flottan som fanns i närheten med sina fartyg, men det fick vi inte denna gång (sa Arvid med glimten i ögat). Det gick ingen nöd på oss, vi är så vana att jobba under liknande förhållanden.
Det har varit riktigt ruskväder, har det påverkat er?
Självklart påverkar regn och blåst stridsvärdet. Det är svårt att hålla fukten borta, men Göteborg bjuder ju inte heller på ”pangväder”, så vi är ganska vana.
Vad har varit svårast att hantera?
Vädret är ju något som påverkar våra sensorer, framförallt starka vindar gör att man måste vara extra uppmärksam. Vi är tränade för att kunna lösa uppgifter i alla typer av terräng och väderlek så egentligen har det inte varit några större problem.
Slutligen, hur uppfattar du sensorplutonens roll i underrättelseoperationen?
Det är klart att sensorplutonen har bidragit till en lyckad underrättelseoperation. Bevakningsbåtkompaniet och vår sensorpluton, har en unik förmåga att med våra sensorer spana under vattnet. Det är det här vi är tränade för och det känns extremt bra att ha bidragit till att hävda vår territoriella integritet. Det som känns tråkigt är att inte kunna berätta för anhöriga och andra mer om våra uppgifter och det vi faktiskt har gjort. Men som sagt, vi är nöjda med att tillsammans med andra delar ur marinen och övriga Försvarsmakten ha bidragit till operationen.