”Mitt mest lyckade uppdrag, vi räddade liv”

Den 28 september 2014, har det passerat 20 år sedan passagerarfärjan M/S Estonia förliste i Östersjön på sin väg från Tallinn mot Stockholm. Av de 989 personer ombord, kunde 137 räddas. Vädret var det sämsta tänkbara, med extrema vindar och höga vågor. Minnesbilden från dagen kommer för många alltid att leva kvar.

Idag tjänstgör Torbjörn på en av Amfibieregementets bevakningsbåtar Foto: Bevakningsbåtkompaniet/Försvarsmakten

Torbjörn Olsen som i dag tjänstgör på en av Amfibieregementets bevakningsbåtar, har tydliga minnen från den dagen då han tillsammans med sina kollegor, räddade liv. Då för tjugo år sedan, tjänstgjorde Torbjörn på Helikopterdivisionen i Säve som ytbärgare och sonarofficer. Han gick vid tillfället beredskap när larmet kom.

Du gick i beredskap och blev larmad, vad har du för minnen från den natten?

Klockan 01.50 kom larmet på min personsökare att jag skulle infinna mig på helikopterbasen. Efter ytterligare någon minut kom nästa meddelande, då stod det ”sjunken färja” i textfönstret. Omgående körde jag till basen för att där tillsammans med mina kollegor, lasta helikoptern med all tänkbar utrustning som vi skulle behöva för räddningsinsatsen som vi inte riktigt förstod omfattningen av just då. En av kollegorna sa att ”det här är nog det jäkligaste vi har gjort, så tänk till på vad vi behöver med oss”. Vi lastade extra många filtar, sjukvårdsutrustning och extra flottar som de nödställda kunde flyta på i väntan på att bli uppvinschade i helikoptern. Vi hade ett samarbete med Mölndals sjukhus, så med oss i helikoptern hade vi en läkare och sjuksyster. Lastningen av helikoptern gick fort, vi insåg att insatsen var tidskritiskt för de nödställda med hänsyn till det extremt dåliga vädret.

Vilken information fick ni inför insatsen?

Längs vägen mot Berga, fick vi information om att det rörde sig om en Finlandsfärja som hade sjunkit. Det var en konstig känsla och nästan overkligt att få den informationen då en färja av den här storleken inte skulle kunna sjunka. Efter tankning på Berga flög vi ut till olycksområdet och fick där styrning att flyga till ett specifikt område där andra helikoptrar fanns och redan hade börjat räddningsinsatsen.

Vad möttes ni av vid förlisningsplasten?

Vi kom direkt fram till en flotte som låg upp och ner. På taket av flotten såg vi sex människor som satt med vatten upp till bröstkorgen, omkring dem som fortfarande satt upp, uppmärksammade vi också människor som flöt omkring. Vattentemperaturen uppmättes vid tillfället, 13,5 grader och de här människorna hade troligen suttit där i närmare sex timmar. Totalt var det elva människor i flotten. Vi fick senare reda på att de från början hade varit 18 stycken, men de hade drunknat och sedan sköljts ur flotten. Vi insåg att det var mycket bråttom med att få upp personerna.

Hur fungerade bärgningsarbetet?

Inför den första bärgningen så hovrade vi över platsen för att snabbt analysera läget och få en överblick över situationen. Vi gick kort igenom hur bärgningen skulle gå till så att alla i besättningen visste exakt vad som skulle hända. Vi genomförde samma rutinåtgärder som vi alltid gjorde även då vi övade. Jag kände en stor trygghet i att vi hade inövade rutiner som vi använde oss av. Vädret var det värsta som jag hade varit med om, men även med det kände jag mig trygg i att vi inte avvek från våra rutiner. Jag kände att jag kunde lösa min uppgift, trots extrema omständigheter.

Det måste ha varit mycket svårt för er att prioritera vem som skulle räddas först, vad var de avgörande faktorerna?

Förhållandena var verkligen ytterst extrema, att i det här läget tvingas att fatta beslut var självklart jobbigt. Vi i besättningen insåg att det här var en katastrofsituation och vi tvingades att prioritera att rädda de sex människor som fortfarande var vid liv och som hade störst chans att överleva, och lämna kvar dem i flotten som inte visade livstecken. Vi bedömde även att det kunde finnas ytterligare flottar med överlevare i vårt område.

Hur fungerade prioriteringen när du väl var nere i flotten?

Den första som vinschades upp från flotten var en dansk man, trots nedkylning hade han lyckats att lägga slingan runt sig och blev därför den första som vinschades upp. Som nummer två vinschades Sara Hedrenius upp i helikoptern. Jag minns när jag kom fram till Kent Härstedt, han frågade mig vad klockan var, jag svarade att ”jag tror att den är 05.30”, då svarade han ”det har varit en lång och kall natt”. När det var dags för nummer fem i ordningen att vinschas upp, då skakade mannen på huvudet och pekade på personen som satt bredvid att i stället ta den personen före honom. Senare fick jag veta att mannen som gav bort sin plats, var engelsmannen Paul Barney. Paul åkte upp som sista person ur den flotten. Trots de extremt svåra omständigheterna, möttes jag av att personerna i flotten visade varandra omtänksamhet och medmänsklighet.

Vad skedde efter att ni räddat de nödställda?

Efter att vi hade plockat upp de sex personerna från flotten, fortsatte vi att söka efter andra överlevande. Vi insåg dock att de nödställda som vi hade räddat, var kraftigt nedkylda och snabbt behövde få vård, vi flög dem till Mariehamn. När vi kom fram, var Paul fortfarande väldigt klar i huvudet även då hans kroppstemperatur började närma sig en farligt låg temperatur. Paul berättade fruktansvärda detaljer om hans upplevelser under natten, men inte någon gång hade han haft tankar på att ge upp. Paul hade en oerhörd stark vilja att överleva, som flera andra.

Efter att vi hade lämnat de nödställda, flög vi ut till området för att fortsätta sökandet efter överlevande. Senare fick vi uppgiften att plocka upp omkomna, chansen att hitta fler överlevande i det kalla vattnet var tyvärr borta.

Vad upplevde du som den svåraste uppgiften?

En minnesbild som jag alltid kommer att bära med mig, är när vi senare samma dag, plockade upp en ung omkommen tjej. Hon låg med huvudet ner i vattnet, hon bar ett tunt vitt nattlinne och hennes långa hår var utslaget. Hon såg ut som en ängel där hon låg. Runt midjan hade hon lyckats knyta en wire som var fastsatt i en bräda, som hon förmodligen hade försökt att använda som flytkraft. Jag kan bara föreställa mig den unga tjejens kamp för att överleva. Ett ungt liv som allt för tidigt slocknade, det kommer jag alltid att bära med mig.

Det har gått 20 år sedan räddningsinsatsen, hur ser du på den i dag?

Man måste förstå omfattningen av den enorma katastrof som förlisningen var. Vädret var extremt dåligt vilket gjorde räddningsarbetet ytterst svårt. Det var också för många otänkbart att ett fartyg av den här storleken kunde sjunka och dessutom så snabbt. Försvarsmakten kraftsamlade alla helikoptrar och andra resurser för att delta i räddningsarbetet. Även om det hade funnits ännu fler helikoptrar, hade vi inte kunnat rädda de personer som blev kvar ombord. Det finns dock alltid exempel på saker som hade kunnat genomföras på ett annorlunda sätt.

Hade det varit en vanlig övning, så hade vi aldrig åkt ut. Även om vi var drillade och välövade för att lösa uppgifter, så var riskerna för stora för både helikopter och personal i ett sådant väder som då rådde. Det hårda vädret belastade till exempel vinschar så hårt att de gick sönder och ytbärgare blev kvar i vattnet en tid. Vid ett tillfälle fick en helikopter vajerbrott på vinschen och en nödställd föll i vattnet, då hoppade ytbärgaren ned i vattnet för att rädda personen, samtidigt med vetskapen att han var tvungen att räddas av någon annan helikopter.  Flera av oss skadades under räddningsinsatserna. Det var en katastrofsituation och förhållandena var långt värre än vi någonsin varit med om, vi gjorde vårt yttersta för att rädda så många som möjligt.

Efter att räddningsinsatserna var avslutade, fick jag frågan från en reporter, ”såg du inte allt detta som ett stort misslyckande?”. Det är det mest lyckosamma räddningsuppdrag som jag har haft i mitt liv. Vi räddade sex personer och de hade inte levt i dag om inte vi kommit till platsen. Jag är glad att jag tillsammans med mina kollegor fick vara med och bidra till att rädda liv.

Video: Räddningsinsatsen (Youtube)