Han ryckte ut när Estonia sjönk

För tjugo år sedan förliste passagerarfärjan Estonia på Östersjön. 989 personer befann sig ombord men bara 137 överlevde olyckan. Försvarsmaktens personal var i högsta grad inblandad i räddningsinsatsen och Johan Winnikka, som då var ytbärgare, var en av dem.

Dåvarande landshövdingen Thage G Peterson tackade de som deltagit i räddningsinsatsen. Johan Wiinikka har ramat in brevet.
Dåvarande landshövdingen Thage G Peterson tackade de som deltagit i räddningsinsatsen. Johan Wiinikka har ramat in brevet. Foto: Johan Lundgren/Försvarsmakten
I bakgrunden på Johan Wiinikkas fotografi skymtar Y65, just den helikopter som han flög med den natten.
I bakgrunden på Johan Wiinikkas fotografi skymtar Y65, just den helikopter som han flög med den natten. Foto: Privat

Löjtnant Johan Wiinikka, som i dag jobbar på produktionsstabens flygavdelning, var en av många i Försvarsmakten som fick rycka ut mitt i natten den 28 september 1994. Han var då fänrik i marinflyget och baserad på Berga.
– Jag hade inte ordinarie beredskap då, men jag blev väckt runt tre på natten. De som hade beredskap hade redan flugit iväg, men man anade att det här var stort och kallade därför in mer personal.

Han fick reda på att det varit en fartygsolycka och att man behövde bemanna fler helikoptrar. I bilen på väg ut mot Berga kunde han på radion höra att en färja hade fått problem ute på Östersjö.
– Då slogs jag av tanken; en färja - då handlar det ju om massor av människor.

Ute på Berga förbereddes helikoptrar och medan Johan gjorde i ordning sin utrustning fick han höra att förhållandena var extrema, med mycket kraftig sjöhävning.
– Det beslutades då att vi skulle vara två ytbärgare istället för som brukligt en, just på grund av att förutsättningarna var så svåra. Dessutom skulle vi få en sjuksköterska med oss, vilket kändes extra tryggt, inte minst för egen del eftersom det är ett riskfyllt arbete.

Den ordinarie beredskapshelikoptern med beteckningen Y65 hade fått problem med vinschen. Ytbärgaren hade fått koppla ur sig från selen och klättra in genom ett fönster på Silja Europa. Johan och hans kolleger fick beskedet att de skulle vänta på att Y65 fick en ny vinsch och följa med den tillbaka ut över havet.

Tomma flottar

Det gick fort ut över Östersjön eftersom det var medvind. Johan lyssnade på radiotrafiken på vägen ut och fick en bättre bild av vad som pågick. Det började bli gryning och han kunde se vilken sjögång det var och hur mycket det blåste.
– Jag förberedde mig mentalt på att det skulle vara massor av människor i vattnet och det kändes bra att vi var två ytbärgare. Nu gällde det att få upp så många som möjligt.

Med på helikoptern var dessutom en reporter och en fotograf som skulle dokumentera händelsen.  Vertol-helikoptern Y65 fick ett område anvisat via radion där det skulle vara många livflottar och Johan såg framför sig att det skulle vara ett tjugotal i varje flotte, vilket skulle innebära hårt arbete. Men när de kom till platsen som tilldelats, så det fanns det inget där.
– När vi väl hittade flottarna hade de färdats dubbelt så långt som beräknat av den kraftiga blåsten och förklaringen fick vi när vi till slut firades ner för att undersöka - de var alla tomma.

Det var något av antiklimax, konstaterar Johan.
– Här hade man hoppats att kunna rädda liv och allt vi fann var tomma flottar och ett hundratal flytvästar.

Y65 flög därefter närmare haveriplatsen och där såg besättningen människor i vattnet. Vågorna var enorma, höga som lyktstolpar beskriver Johan dem, och de bröts på toppen.
– Jag firades ned till en kvinna. Hon var klädd i klänning och högklackade skor, det såg ut som om hon nyss klivit ut ur baren. Hon var stel i kroppen av kylan och jag kunde inte avgöra om hon var vid liv. Jag vidrörde ögat för att få en reaktion men märkte ingen. 

Kvinnan var redan död. I helikoptern såg Johan att något skrapat hennes panna och det blödde fortfarande, vilket tydde på att hon alldeles nyss avlidit. Johan firades ner igen och lyckades få tag i en man, i bara t-shirt och kalsonger och med två flytvästar som båda var fel påtagna. Men även han var död. Johans ytbärgarkollega firade upp en person till som sorgligt nog också mist livet.

– Omständigheterna var fysiskt svåra, när man hängde i vajern rycktes och slogs man genom vågorna. Flera ytbärgare skadades under räddningsarbetet, men jag klarade mig undan med en sträckning.

Y65 landade sedan på finska Utö för att tanka och gjorde sig beredda att ge sig ut igen, men de fick vänta för nu var det för många helikoptrar i luftrummet samtidigt. Totalt deltog 26 helikoptrar i räddningsarbetet och sökandet efter omkomna.  De kom från Sverige, Finland, Danmark, Estland och Ryssland.

– Väntan var väldigt frustrerande, här ville man bara ge sig ut för att rädda människoliv. Men nu var det ju många andra som gjorde sitt yttersta. Dessutom hade journalisterna pressen på sig att få in material till sändningen. Vi fick återvända till Berga.

Udda uppdrag

Väl tillbaka på basen genomfördes debriefing-samtal. Och sedan fick Johan ett något annorlunda uppdrag.
– Det var ett väldigt medietryck på Berga. Aktuellt ville ha någon från Försvarsmakten till sin 21-sändning och eftersom jag var i någorlunda gott skick ställde jag upp. Insatsen pågick ju fortfarande, men jag skulle vara med i TV.

Efteråt insåg Johan att han inte var riktigt närvarande under intervjun.
– Jag var väl i någon form av chocktillstånd. Det var ju inte mitt första skarpa uppdrag, men jag hade aldrig gjort något av denna dignitet.

När Johan får frågan om han någonsin fruktade för sitt eget liv konstaterar han att han inte tänkte så, han var bara fullt fokuserad på uppgiften.
– Visst känns det lite konstigt att inte ha lyckats rädda någon, men jag plockade ju i alla fall upp kroppar och har förstått efteråt att det hjälpt de anhöriga i sorgearbetet.

I dag jobbar Johan Wiinikka som materielsystemansvarig för flygsäkerhetsmateriel vilket innebär att han bland annat är ansvarig för att ta fram utrustning för sådana här situationer.
– På så vis har jag stor nytta av mina erfarenheter från den här tiden. Jag vet vilka krav man ska ställa.