Fram med kartan. Vilket område beskjuts? Vilken typ av artilleri kan det vara frågan om?
Vi resonerar oss fram till det troliga området, och vi har koll på vilka typer av artilleri som finns där. 107 mm eller 120 mm granatkastare? Spelar ingen roll eftersom de har ungefär samma räckvidd, cirka sex kilometer. Många tankar far genom huvudet, information vi har sedan tidigare om olika armébaser och byar, egna alternativ.
Samtidigt som vi formulerar en plan för vidare åtgärder så hör vi skottlossning med tung kulspruta blandat med sporadisk finkalibrig eld. Ny information, ny plan. Att det övergått från enbart artilleri till att även inkludera lättare vapen gör det mer troligt att någon av fraktionerna kan komma att framrycka på marken. Lite farligare och vår tänkta plan att helt enkelt runda området faller. Vi tittar på varandra och utan ett ord så vänder vi helt om och drar oss ur. På vägen norrut pratar vi och skämtar lite med vår tolk som liksom vi, på ytan, är lugn som en filbunke. Jag antar att han precis som vi har ett litet fågelhjärta i sitt bröst som klappar i 190.
Är allt med?
Efter en stunds bilfärd på väg bort från striderna så fylls huvudet av alla de praktiska sakerna. Har jag de nödvändiga grejerna med mig? Hur mycket vatten och mat har jag packat? Skyddsutrustningen har jag på kroppen så det viktigaste är redan klart. Vatten är dock ganska viktigt också, framför allt med en temperatur över + 45. Tyvärr så åker vi längre och längre bort från det som normalt skulle vara vår trygghet, vår bas, men att de stridande parterna har varit så ofina att de börjar slåss på en plats mitt emellan oss och vår bas kan ju bara vara otur.
Vår radio funkar inte över längre avstånd. Den radio som är tänkt för långa avstånd har varit trasig i månader och mobilnätet stängs av eftersom regeringsstyrkorna kontrollerar det. Kvar finns min satellittelefon men vem ska jag ringa? Lite parodi men här sitter jag och kan ringa vem som helst i hela världen utom mina kollegor som befinner sig 10 kilometer bort och antagligen är lite oroliga och undrar var vi befinner oss. Vi löser ut det via telefonkontakt med en annan station som i sin tur kan kontakta vår station. Allt väl.
Vi stannar våra fordon vid vägkanten och bestämmer oss för att det är tillräckligt säkert. Snabbt ut och spänna upp solskyddsduken mellan bilarna, lika bra att äta och dricka lite samt vänta på bättre tider.
När tankarna börjar komma
När det praktiska är avklarat och man sitter ner och andas, det är då alla tankarna kommer. Hjärnan har lustiga vägar och tankarna hoppar från den ena ytterligheten till den andra. Antar att det är kroppens sätt att hantera den omedelbara stressen. Vi är väl försedda med livets nödvändiga så vi förbereder oss på att övernatta i bushen, men någon timme innan mörkrets inbrott bestämmer vi oss för att åka tillbaka, cirka 15 kilometer och lite drygt en timme med bil. Några kilometer från basen får vi kontakt med våra kollegor och alla blir lite gladare. Konstigt vad härligt det kan vara att höra en välbekant röst i etern, praktiskt sett har det ingen betydelse men ändå.
Ännu en gång gick allt bra, tankar om ödets lott och ”tänk om…?” faller bort i känslan att vara ”hemma” igen.
För två månader sedan skrev jag en artikel som avslutades med en förhoppning att eld-upphöravtalet som då nyligen var påskrivet skulle innebära en ljusare framtid för människorna här. Tyvärr så fortsätter striderna lite här och var i landet och det finns inte mycket hopp om någon snar förbättring.
Tyvärr.