I ett av tälten vilar några soldater, några andra äter frukost utanför. Uppe på en av kullarna bedriver tre soldater bevakningstjänst kring robot 97-lavetterna som pekar mot öster. De ser till att inga obehöriga kommer i närheten och att elaggregaten, som förser robot 97 och belysningsradarn med el, går felfritt. Efter ett tag får de order att omgruppera och de river snabbt ner sitt kamouflagenät för att förflytta sig till en lämpligare plats.
Längre bort står en radiolänk uppställd. Johan Ebers är radiolänkoperatör tillsammans med två andra soldater, under FvÖ14 har de fått förstärkning av ytterligare en. Det är en stor mast som kan förlängas upp till 25 meter som är upphissad och förankrad i marken, trots storleken tar det bara cirka 45 minuter för soldaterna att få allt i ordning och starta upp.
− Självklart tar det längre tid om förhållandena är sämre och om marken är fylld av sten. Men efter ett och ett halvt år som soldat är man rutinerad. Ibland blir det en del väntan efter en gruppering, men bra kollegor gör det roligare, berättar Johan.
Radiolänken kommunicerar med underrättelseenhet 23 (UndE23) och stridsledningsenheten (StriE), tillsammans identifierar de vilka som är fiender respektive vänner i luftrummet.
− Tekniken strular ibland men man har lärt sig knepen och var man ska börja felsöka. Mycket går på rutin, men en sådan här övning är bra för att öka samarbetet inom gruppen, säger Johan Ebers.
Kommer fientligt flyg är det omgruppering som gäller. Även om det verkar lugnt just nu, så kan läget snabbt förändras.
Teknikchefen för plutonen, 1:e sergeanten Fredrik Andersson kommer gående från en av lavetterna. Han är specialiserad på robot 97-systemet och ser till att materielen är okej, samt att alla sköter sitt jobb, till exempel med särskild tillsyn av tekniken.
− Mitt jobb är bland annat att vidarebefordra kunskap till soldaterna på plutonsnivå. Mycket handlar om varför man gör si eller så för att allt ska fungera. Det här är ett komplext system och det tar flera år att lära sig det. Jag vet vissa som har jobbat i 20 år med detta, men ändå inte känner sig fullärda, säger Andersson.
Soptippen är en bra grupperingsplats på grund av höjden, men i ett verkligt krig skulle plutonen behöva mer yta än här. Det gäller att ha bra spridning på robot 97-pjäserna så de inte riskerar att slås ut vid ett angrepp.
− Vid en övning kan vi inte vara var vi vill och få den ytan som behövs, med hänsyn till markägare med mera, men det viktigaste är ju att vi övar, konstaterar Fredrik Andersson.
Som tekniker vid luftvärnet har man breda kunskaper och man ska vilja söka upp problemen. Det gäller att ligga steget före så att inte tekniken hindrar plutonen från att lösa sin uppgift.
Längre ner i backen ligger StriE under ett kamouflagenät. Ett elaggregat brummar i bakgrunden och inne i containern är det närmare 30 plusgrader. Här inne trängs två specialistofficerare i full stridsutrustning, förutom hjälm. Christopher Wessman, 1:e sergeant har haft tjänsten som eldledare i ett och ett halvt år.
− Det är vi som sköter belysningsradarn och robot 97 – därmed den lokala luftstriden. Den senaste timmen har vi haft anfall mot oss, men det har vi löst ut bra. Vi jobbar sextimmarspass så det är skönt att komma ut nu och sträcka på benen.
StriE tolkar radarbilden och följer hur flygplanen flyger och kan på så sätt se vilka som är fiender och därmed agera.
− Luftstrid är komplicerat, med identifikation av luftfarkosterna och val av mål. När det väl är bestämt är det inte svårt att bekämpa målet.
Robot 97 har en räckvidd på 4 mil och behöver inte ens detonera mitt i målet för att ge verkan, splittereffekten är ofta väl nog. Soldaterna utanför StriE ser nästan aldrig flygplanen med blotta ögat utan luftstriden sker på flera mils avstånd. Det gäller ändå att vara på sin vakt och sköta sin uppgift, i ett skarpt läge kan det vända fort.