”Jag befinner mig i Sydsudan, Upper Nile State. Staden jag är placerad i heter Malakal.
Jag har varit här sedan augusti förra året och jobbat som samverkansofficer, Military Liasion Officer (MLO). Enklast beskrivet som en hybrid mellan FN-observatör och ”vanlig” militär.
Mina huvudsakliga arbetsuppgifter har varit att samverka med landets armé men även med civila myndigheter inklusive de olika FN-organen som opererar här. En utmaning i sig kan jag lova.
Sydsudan blev självständigt sommaren 2011 efter mer än 20 års inbördeskrig och formellt så har det varit fred i landet sedan 2009.
Tyvärr är det inte en sanning i verkligheten. Landet har interna problem av enorma proportioner.
Etniska konflikter, avsaknad av de mest basala saker såsom sjukvård, skolor, tillgång till rent vatten är bara några exempel. Landet är rikt på jordbruksland och olja.
Varför berätta detta då? Jag vill nog påstå att Sydsudan inte dominerar nyheterna i Sverige direkt och det är lite bakgrund till händelserna nedan.
Startpunkten
Den 15 December 2013 så utbröt stridigheter i huvudstaden Juba, mellan olika fraktioner av armén.
Detta eskalerade och mycket snabbt var större delen av landet inblandat. Folk sökte skydd på de olika FN-baserna runt landet eller flydde ut i bushen. Officiella siffror nämner 400 000 interna ”flyktingar”. Här i Malakal kom det cirka 20 000 personer till vår bas. Basen här är cirka 800 x 800 meter så ni kan säkert förstå att det blev lite trångt.
Staden som bytte ägare fyra gånger på en månad
Den 24 december kom kriget till Malakal, då anföll och erövrade en fraktion staden. Hundratals döda och skadade, staden plundrades och brändes ner till stor del. Två dagar senare kom nästa fraktion, denna gång regeringsstyrkorna. Regeringsstyrkorna erövrade Malakal och ett visst lugn uppstod, det kändes som att livet var på väg mot normalt tillstånd igen.
Dagarna efter nyår så cirkulerade det mycket rykten om strider i övriga landet och de facto så var det strider på många ställen men inte i Malakal.
Vi trodde då att faran var över och mycket energi gick åt till att hjälpa de civila som var under FN:s skydd. Den till synes enkla uppgiften att förse 20 000 personer med mat och vatten är en utmaning. Sjukdomar, interna bråk, ta hand om de döda kroppar som låg kvar ute i terrängen var några av de problem vi var tvungna att ta hand om. Inte så värst kul kan jag meddela.
Den 14 januari var det dags igen, nya strider och Malakal erövrades igen och regeringsstyrkorna flydde norrut. Striden skedde också denna gång precis utanför FN-basen vilket tyvärr innebar att en del kulor och splitter träffade vårt område med en del skadade. Som militär har vi skyddsutrustning men det har ju inte de civila.
Några dagar med massvis med problem följde med mer eller mindre konstant beskjutning runt omkring oss. De sköt inte på oss men som vi säger, allt som åker upp kommer förr eller senare ner igen.
Den 20 januari kom regeringsstyrkorna tillbaka och nya strider precis utanför basen, denna gång med stridsvagnar, granatkastare och annan tung beväpning. Striden gick mycket fort och var över på en timme. Tyvärr så fick vi även denna gång skadade civila på grund av att granater exploderade inne på basen. Sjukhuset träffades och brann ner till viss del.
Malakal stad är återigen under kontroll av regeringsstyrkorna.
Återgång?
Nu hoppas vi att det är slut med detta krigande åtminstone detta år.
Det kommer att ta tid och konflikten är långt ifrån över, de interna problem detta land har är till viss del sprungna från etnisk bakgrund och den kommer inte att förändras.
Jag ska inte sticka under stol med att det har varit en jobbig period och jag hoppas att ljuset jag ser i tunneln inte är ytterligare ett tåg som kommer.
Jag vill också påpeka att trots allt så känns det som att vi har gjort nytta här. Bara att skydda befolkningen är en skön känsla. Att förhindra ytterligare konflikter blir nästa uppgift.”