Små viktiga kuggar i en stor maskin

Afghanistanstyrkan är inte bara soldaterna i Mazar-e-Sharif. Det är personalen i Kabul också. I staden arbetar ett tiotal svenskar i olika högre befattningar.
– Här samordnar vi all verksamhet i landets militära regioner, säger Oscar Hull.

Foto: Mats Laggar/Försvarsmakten
Oscar Hull informerar styrkans chef Peder Ohlsson om svenskarnas arbete i Kabul. Foto: Mats Laggar/Försvarsmakten
Styrkans chef Peder Ohlsson är mycket mån över svenskarnas arbetssituation i Kabul. Han har därför besökt svenskarna ett flertal gånger under missionen. Foto: Mats Laggar/Försvarsmakten

Oscar Hull och hans kolleger vid IJC, International Joint Command, är involverade i det mesta som Isaf ansvarar för i Afghanistan. Allt stöd Isaf ger till landets myndigheter och säkerhetsstyrkor har i någon form passerat IJC och Isafs högkvarter i Kabul.

– Personligen är man bara en liten kugge i något mycket, mycket stort. Men än dock en kugge. Man gör en liten del för den stora helheten. Här på IJC jobbar vi i den största operativa insatsstaben i landet med skarpa uppdrag. Det är spännande, utmanade och givande, säger han.

IJC ligger i basen Kaia, strax norr om staden Kabul. I basen bor 4 000 människor. 1 200 av dem tjänstgör i staben IJC. Två tredjedelar av personalen är amerikaner, följt av andra engelskspråkiga nationaliteter som britter och australier.

– Den här dominansen avspeglar sig i den rådande ledarstilen. Det är mer ”chefen bestämmer allt”. Det är mindre av det svenska delegering och egna initiativ. I det amerikanska systemet är man mer beroende av en närvarande chef. Det funkar utmärkt det också, men det är lite skillnad mot hur vi arbetar i Sverige, där egna initiativ och egna tankar uppmuntras mer, säger han.

Jobbet är spännande. Oscar har bland annat varit involverad i ett stort nationellt projekt för att förbättra afghanska soldaternas omhändertagande av skadade i fält.

– Afghanska säkerhetsstyrkorna har relativt stora förluster. Vi kunde se att det delvis berodde på brister i första hjälpen, sådant som svenska soldater kan. Det gjorde att vi drog igång detta arbete, säger han.

Gruppen på IJC känner att de bidrar till en bättre fungerande afghansk säkerhets- och myndighetsutövning.

– Allt det som görs av Isaf i de olika regionerna har ofta på ett eller annat sätt gått genom oss. Vi enskilda här på IJC gör små delar i det stora. Det kan exempelvis handla om pågående planeringen för vinteranpassning av afghanska vaktposter. Det kan också handla om analfabetism. Nyligen satte vi igång ett projekt för att lära afghanska soldater att läsa och räkna. Allt för att bidra till landets utveckling, säger han.

2014 ska Isaf upphöra. Just nu fokuseras mycket av arbetet på det.

– För bara några år sedan ledde Isaf kampen – tillsammans med afghanerna - mot de som bekämpar den Afghanska regeringen och myndigheterna. För bara något år sedan gick vi sida vid sida. Nu är det afghanerna som leder kampen själva. Vi bistår.

– Anpassningen till det som ska komma efter Isaf om 14 månader upptar mycket av vår tid jus nu. Grovt räknat, 100 000 soldater ska bli kanske 12 000. Med andra ord, det är mycket som ska avvecklas, säger han.

Kabul ligger högt, hela 1 790 meter över havet. De omgivande bergen når ännu högre, över 4 000 meter. Det topografiska läget gör att staden ofta drabbas av inversion, det vill säga att föroreningar och dålig luft lägger sig som ett ogenomträngligt lock över staden.

– Det känns ofta i luftrören. Det har gjort att få av oss som bor och verkar i staden motionerar utomhus. Vi motionerar istället i det väl tilltagna gymmet, där luften är filtrerad, säger han.

Det cirka 40 mil långa avståndet till huvuddelen av den svenska Afghanistanstyrkan vid Mazar-e-Sharif i norra Afghanistan har inte varit ett problem för svenskarna i Kabul.

– Vi känner oss inte bortglömda av huvudförbandet. Inte alls. Vi är självgående personer. Vi kände dessutom till förutsättningarna när vi tog det här jobbet. Vi har bra och täta kontakter med förbandet på andra sätt. Det enda vi så här i ”backspegeln” hade kunnat önska oss var att vi hade haft ett eget litet svenskt ställe för att mötas, prata, lösa vardagsfrustrationer och vara oss själva. Nu är det alltför sent i missionen att göra något åt det. På det stora hela har det ändå fungerat mycket bra, säger ”senior swede” Oscar Hull.