Hur jag kom att ägna mig åt militärmusiken? Valet av levnadsbana är oftast beroende på rena tillfälligheter, så var även förhållandet då jag kom att bliva militärmusiker.
Vid 1860-talet bildades en frivillig sammanslutning av fosterlandsälskande män, vilka ansågo indelningsverket föråldrat och att, i händelse vårt land skulle bli indraget i krig, en frivillig hjälp till hemortens försvar var av nöden. Således bildades över hela landet s.k. skarpskytteföreningar, under ledning av officerare ur armén, med instruktörer ur underofficerskåren. Varje sådan skarpskyttekår ägde en musikkår - stor eller liten - merendels en sextett med trummor, och dessa musikkårer utbildades i regel av musikdirektören vid närmast belägna regemente eller av fältmusikanter vid detsamma.
Innan jag går vidare i texten skall jag vidröra något om mina förfäder och fäder, varifrån jag är kommen, min födelseort m.m.
Jag föddes i Hedemora den 30 oktober 1854. Min far var folkskolläraren Axel Carell och min moder hette Maria och var född Malm. Min farfar, mönsterskrivare Lars Johan Carell, var anställd vid Kungl. Lif Regementets grenadjärer och bar fältkamrers titel, då han deltaget i fälttåg. Han var även godsägare i Södermanland och som sådan ägare till Palstorp och Skatesby. Om min morfader vet jag intet annat än han hette Axel Malm och var expeditionssekreterare i Konungens kansli.
Då jag lämnade mitt hem redan vid 14 års ålder och jag vid denna tidpunkten icke hyste några särskilda intressen för stamtavlor, är detta allt jag kan meddela om mina förfäder. Jag övergår i stället att tala om min musikutbildning.
Som min fader var en synnerligen intresserad skarpskytt, var det tämligen lätt för mig att kunna övertala honom att låta mig bli aktiv medlem i skarpskyttekårens musikkår. Jag vann sålunda anställning i denna, vilken till ledare hade den uppburne musikern, fältmusikanten A P Andersson, då anställd vid Södermanlands regemente. För nuvarande generation av musiker är bemälde Andersson känd som donator. Ur hans fond för efterlevande änkor efter musikunderofficerare utdelas som bekant årliga understöd för nämnda ändamål. Anders Petter Andersson var en synnerligen nobel personlighet, i besittning av en för den tidens krav relativt god allmänbildning. Han hade nämligen genomgått 5-klassiga läroverket i Nyköping. Hos honom gjorde jag mina första lärospån som musiker, och ännu i ålderns sena höst bevarar jag i tacksamhet, vad han givit mig i musikaliskt vetande.
Efter slutad skolgång, dels för min far dels vid Hedemora stads tvåklassiga läroverk, blev jag anställd som biträde en järnaffär. Min principal, handlanden Wikström, tillhörde även skarpskyttemusikkåren, där han var esskornettist, under det att jag trakterade det mindre pretentiösa instrumentet althorn.
Att räkna spik och plocka nubb tilltalade mig föga, men desto mer att få spela på mitt horn. Detta hade tydligen min principal fått klart för sig och därför sa han en dag till min far: Låt pojken få anställning vid någon militärmusikkår, ty där kan han komma till heders, men i min affär passar han absolut icke. Detta var ord och inga visor, som min far tog ad notum, varför han omedelbart avlät en ansökan till Kungl. Svea livgardes musikkår i Stockholm, där jag inom kort vann anställning,
Bland mina minnen från skarpskyttetiden erinrar jag mig den 50-årsfest, som med anledning av 50-årsdagen av Sveriges och Norges förening firades i Hedemora med Te Deum i stadens kyrka samt konsert på torget och med bal på stadshuset. Jag tror att denna märkeliga händelse inträffade 1864.
Jag kom till Stockholm 1869 samt fick avlägga prov för musikdirektören Rosbeck vid Svea livgarde, vilken antog mig som spel över stat den 1 september samma år. Regementets första bataljon var inkvarterad i tält på kaserngården och harmonikåren i skolsalen strax utanför musikkasernen.
Alla vår början bliver svår, och gud skall veta att den icke var lättsam för mig. Då jag av musikexpeditionens föreståndare, fanjunkare Labestadius, blev beordrad att förrätta korum och ta upp psalmen. Vilket jag enligt mitt förmenande gjorde tämligen bra, kom jag, som höll styvt på mitt modersmål, att säga: Fader vår som äst i himlon /enligt vad det stod tryckt i Lindbloms katekes/ och dessutom tog jag upp psalmen minst en kvint för högt, vilket gjorde att harmonisterna höllo på att bryta halsarna av sig när de skulle sjunga i det höga läget. Sången blev sålunda mera illtjut än sång och skandalen således fullständig. Tablå! Sedan fanjunkaren avlägsnat sig började en riktig häxdans kring den fattige Hedemora-pojken-andakts-förrättaren och harmonisterna vrålade och tjöto samt frågade sig: Hör du mas: äst du i himlon eller ä’du på Svea gardet? Vi skola emellertid låta dig förstå, att du tills vidare håller dig nere på jorden, men hur länge, ja det beror ju nästan på oss.
Inkommen i skolsalen haglade kuddar och skodon om öronen på mig, och jag vet ej, på vilket sätt jag kom undan vilddjuren. Först sent på natten smög jag mig in, men visste ej var jag skulle lägga mig. Jag hamnade så småningom under ett par bänkar, där jag slumrade in på mitt medhavda lilla träskrin som huvudgärd.
Nåja, allting har en övergång, och så småningom lärde även jag mig att tjuta med ulvarna.
Jag tappade trots alla besvärligheter ej sugen utan gick in på allvar för min uppgift att bliva musiker. Att detta lyckades vill jag först och främst tillskriva den turen, att jag fick musikdirektör Rosbeck som min lärare. Under hans faderliga omvårdnad kom jag att få en en god musikalisk utbildning. Denna utomordentlige lärare meddelade mig allt vad en förnäm musiker bör tillägna sig: en vårdad tonbildning och frasering, föredrag, etc., och honom har jag att tacka för att jag fått lära det yrke, jag sedan under nära en mansålder utövat.
Dagordningen i kasernen var som följer: revelj kl. 5 då man steg upp, bäddade och städade samt gjorde egen toalett. kl. 7 korum och därefter utdelning av kaffe med tillhörande reglementerade två sockerbitar, en smörklick på en rund rågbulle, som kallades kuse.
Utspisningen på den tiden lämnade åtskilligt övrigt att önska, således skulle nutida margarin ha utgjort en verklig delikatess i förhållande till det smör, som bestod oss, och vilket var allt annat än smakligt, härsket och smutsigt som det var. Salt härsket kött, uruselt skummad mjölk, härsken sill och sur svagdricka, bör ju kunna lämna läsaren en inblick i dietförhållandena.
Alla vaktfria dagar hade musikkåren repetition, som varierade två à tre timmar. Vaktparaddagar hade vi lektioner för hautboisterna, var och en elev på sitt instrument. För att intet fusk med lektionerna skulle förekomma, hade vi med oss en lektionssedel, vilken skulle vederbörligen undertecknad för varje gång vi voro på lektion.
De sanitära förhållandena inom kasernen lämnade även åtskilligt övrigt att önska. Kölden på vintern var olidlig i rummen och det var sannerligen inte lätt att klara sig från frostskador, när man endast hade en tunn filt att skyla över sig. Inga innanfönster, otäta väggar, som man fick täta med trasor för att undvika att bli översnöad inne i rummen.
En nutida musikvolontär vid Kungl. Svea livgarde kan säkerligen icke fatta, vad en föregående generation av musikelever fått genomgå. Men det är ju enbart glädjande, att tiderna har förändrats till de bättre och människorna med dem.
Jag tillhörde Edelcreutz kompani. På detta funnos två bröder Hessler, den äldre var distinktionskorpral, den yngre v. korpral. Under fälttjänstövningarna i Skåne 1871 kom jag som signalist att tjänstgöra på kompaniet, och under denna tjänstgöring kom jag även i beröring med såväl befäl som trupp. Det var då jag lärde känna bröderna Hessler, vilka jag värderade högt, särskilt den äldre, som vid flera tillfällen hjälpte mig med goda råd och visade mig mycken välvilja. I nämnda fälttjänstövningar deltog även norska gardet, både den del som var förlagd i Stockholm och huvudkontingenten från Norge samt krigsskolans elever. Vi förbrödrade oss med baggarna, och just på Ljungbyhed lärde jag känna två sedermera mycket framstående norrmän, sångaren Bratbost - sedermera anställd vid Kungl. Teatern och musikdirektören Berg, båda sedan flera år döda. Av en händelse kom jag att tjänstgöra som signalist åt kungen Karl XV. Då stabens hornblåsare gett upp i kappspringningen med kungens häst. Vilken ståtlig kung. Han var avgudad av oss alla och endast åsynen av honom spred förnimmelse av glans och ära bland hans krigare. Så mycket kännbarare blev därför sorgen, när vi på försommaren 1872 defilerade förbi honom då han satt på nedre verandan ute på sitt kära Ulriksdal. Konungen var nämligen mycket svårt sjuk, och på hösten samma år deltog jag i hans begravning.
Strax efter konungens död utlystes, om jag minns rätt, en tävlan om en lämplig sorgmarsch. Bland de tonsättare, som av dåvarande hertigen av Östergötland, prins Oscar, anmodades att deltaga, voro kormästaren vid Kungl. Teatern, vår store August Söderman, samt hovkapellmästaren Conrad Nordqvist. Prins Oscar var vid nämnda tidpunkt preses i Musikaliska akademin. Jag minns att H.K.H. övervar provspelningarna av tävlingsmarscherna.
Uppspelningarna försiggick i Musikaliska akademins stora sal, dit vi direkt efter vaktparaden marscherade. Först spelades Södermans sorgemarsch, därefter Bergqvists. Det tillkommer ej mig att bedöma, vilken marsch som var bäst, men jag tror att de flesta delade min uppfattning att Nordqvists intog första rummet,
En episod från uppspelningarna må här räddas från glömska. I någon av mellanstämmorna hade insmugit sig ett skrivfel, en enstaka ton, men direktör Rosbeck ville tydligen ej avbryta uppspelningen. Prins Oscar hörde emellertid omedelbart felet och sträckte upp händerna samt avbröt musikkåren och påvisade felet, ehuru denna enstaka felaktiga ton förekom mitt under ett fortissimo. Prinsen hade ett mycket skarpt öra och var som vi alla veta utpräglat musikalisk.
Så småningom blev jag elev vid Musikkonservatoriet, där jag fortsatte min musikutbildning. När jag avslutade mina studier där, tilldelades jag akademins silverjetong samt erhöll 50 kr i premier. Mitt slutprov bestod i en konsert för esskornett och pianoackompanjemang med fröken Tegerström vid flygeln.
Vid Oscar II:s kröning 1 maj 1873 paraderade Kungl. Svea livgardes musikkår vid Skeppsbron. Efter kröningen utförde musikkåren taffelmusik i Vita Havet. Kröningsmiddagen drog långt ut på tiden och vi fattiga musikpojkar höllo på att dö av hunger, enär vi under hela dagens lopp icke fått annat i oss än det brunsvarta kaffet med kusar. Vid 9-tiden på kvällen, sedan de kungliga med gäster avtroppat, blevo vi bjudna på middag med viner, och gud skall veta att det inte saknades oss aptit på mat och dryck.
Bland drycker som bjöds var ett starkt öl, vilket man påstod var bryggt till konung Gustaf Vasas kröning. Uppgiften torde emellertid böra kontrolleras, då jag har lite svårt att tro att öl kan konserveras under århundranden. Men hur som helst. Ölet var starkt och bekom oss väl, ehuro vi i något oordnade led återvände från kommenderingen.
Bland minnen från 1870-talet erinrar jag mig särskilt krigsförklaringen mellan Tyskland och Frankrike. Midsommardagen 1870 var Kungl. Svea gardes musikkår kommenderad till Ulriksdal. Framkommen dit spred sig som en löpeld att kriget brutit ut. När underrättelsen härom nådde drottningen lär hon ha svimmat, påstods det. Vår tjänstgöring blev därför hastigt och lustigt inhiberad; det var tydligen allvarligare saker att tänka på än att åhöra en konsert.
Av musikbefälhavare under min tjänstetid vid I1 mindes jag särskilt kaptenerna Liljehorn och von Heland. Den förstnämnde var en mycket stor beundrare av esskornetten, och som han under sin tid som kadett vid Karlberg varit medlem av kadetternas musikkår i egenskap av esskornettist, höll han även styvt på detta instrument. Då vi att säga vore stämkamrater, stod jag synnerligen högt hos denne min musikbefälhavare.
Den andre musikbefälhavaren, kapten von Heland, var, som torde vara allmänt känd, en mycket musikstuderad och högt musikbegåvad person. Han har bl.a. komponerat en operett ”Löjtnanten och hans kalfaktor”, som gavs på Hammerska teatern vid Blasieholmen, den s.k. ”Hammerska ladan” vilken nu finns på Furusunds badort. Åren 1912-13 hade jag äran att personligen sammanträffa med min gamle musikbefälhavare, som då avancerat till överste, Vi samtalade då om gamla minnen och upplevelser från den tid då vi kamperade tillsammans på detta ärorika regemente. Överste Heland var en synnerligen nobel personlighet, som lämnade ett aktat minne efter sig i vår musikhistoria.
Bland andra upplevelser från min tid vid Kungl. Svea livgarde kan jag nämna, att vi även spelade teater. Lokalen var gamla exercishuset och som regissör och medhjälpare vid iscensättandet av pjäsen medverkade musikchef kapten Wrangel med fru, född Siri von Essen (anm LRC: Siri lämnade under skandalartade former sedan sin man och gifte om sig med August Strindberg). Den första pjäs som gavs var ”Värvaren”, författad av kapten Dardel. Pjäsen som gavs för fullsatta hus flera gånger å rad, gjorde stormande lycka.
Bland andra minnen må nämnas en större fest, som gavs för änkedrottning Josefina i anledning av att hon varit i Sverige i 50 år. Hela garnisonens musikkårer voro kommenderade att spela i Rosendahls slottspark. Vår musikkår spelade bl.a. arean ur ”Stabat mater”. Innan vi började stycket gick dir. Rosbeck till hautboisten Lundin och tillsade honom att göra en ändring i kadensen, för den händelse solisten icke orkade upp till klingande ess, som var den högsta tonen i densamma. Lundin ville emellertid inte gå med på någon nedskrivning av kadensen, men det bar sig inte bättre än att han missade fullständigt. Det blev stor skandal och Rosbecks raseri kände inga gränser. Från den dagen voro Rosbeck och Lundin icke längre några såta vänner, och den sistnämnde föredrog att något år senare att lämna regementet. Lundins missande i kadensen hade emellertid bl.a. till följd att Rosbeck som utlopp för sitt vrede gav mig en bastant örfil då han såg mig taga socker på kungabrödet i stället för annat pålägg.
Reflektionerna gör sig själva, sa’ min kamrat Dorff, om sina patenterade speglar.
Adolf Emanuel Carell (1854-1934)