Det är utmaningar som ideella organisationer som Svenska Soldathemsförbundet, Fredsbaskrarna och Invidzonen brottas med. Denna vecka besöker de Afghanistan för att få en ökad förståelse för helheten och för att kunna ge ett så bra stöd som möjligt till veteraner, soldater och anhöriga.
– De anhöriga saknar mest är närheten. Hos många är också rädslan för kriget väldigt stark. Vad väntar därute? Kommer ens soldat bli skadad? Kommer upplevelsen av kriget att skada? Kriget spökar alltid i bakgrunden, säger Astrid Regemo-Samuelsson från Invidzonen.
Föräldrar till soldater är ofta oroliga över att barnen ska vara förändrade. Vad händer därborta? Vad kommer mitt barn att få se och uppleva? Vad är det för son eller dotter som kommer hem?
Svårt att nå fram känslomässigt
För par med barn kretsar mycket kring det praktiska. Plötsligt måste man agera både mamma och pappa. Livet präglas av en ständig väntan som kan utvecklas till en bitterhet som i förlängningen kan krascha en relation. Från att ha levt tillsammans i en tätt sammanflätat tillvaro lever man nu i helt olika världar.
– Många hör av sig och undrar vad de ska göra. Hur ska jag nå honom? Det blir tyst i telefonen när han ringer. Vad ska jag säga? Vi försöker ge idéer, säger Astrid.
Många soldater upplever också att just kommunikationen med dem där hemma är svårast; att kunna nå dem. Då menar man inte rent praktiskt, det finns goda telefon- och internetmöjligheter, utan snarare att nå fram känslomässigt. Att bli förstådd.
– Soldater som kommer hem möts ofta av oförstående, okunskap och kanske rent av glåpord. Familj och vänner orkar lyssna i ungefär fem sekunder. Det blir så abstrakt. Soldaterna får vända sig till varandra, till sina kamrater, säger Per Lennartsson från Sveriges veteranförbund Fredsbaskrarna.
Det svåraste med att komma hem är tomheten
På frågan om vad som är det vanligaste problemet bland soldater som kommer hem från en insats, så svarar han utan att tveka: tomheten.
– Ofta säger anhöriga att deras soldat var så nedstämd när han eller hon kom hem. Man tror att det handlar om hemska upplevelser som soldaten haft, men i verkligheten handlar det ofta mer om förlusten av relationer. Det finns en saknad efter alla kamrater och de djupa vänskapsband som omtanken om varandra har skapat, säger Astrid.
Kan vara bra att mellanlanda innan hemkomst
Många nationer med längre erfarenhet av veteranvård än Sverige låter sina soldater mellanlanda någon annanstans innan de kommer hem. De får två veckor till stödsamtal, sömn och vila på annan ort. På så sätt får de en rimlig chans att leva upp till alla förväntningar som väntar där hemma.
– De anhöriga räknar med att soldaten ska vara tillgänglig på en gång. Att man direkt får den back-up som man hade innan ens partner åkte iväg. Men soldaten behöver landa och det kan vara svårt för anhöriga att förstå. Speciellt för barn som ju lever här och nu. De förstår inte att mamma eller pappa behöver vila. Man förväntar sig att allt ska bli som vanligt direkt. Som anhörig är man inställd på att “nu kommer min tid.” Men så kommer den inte. Det kan vara en källa till konflikt. Man är inte på samma våglängd. Man är inte redo för varandra direkt, säger Astrid.
En soldat sa att hans fru hade upplevt att han inte var densamme på ett helt år efter att han kom hem från sin förra insats. Själv tyckte han inte att han hade förändrats. Andra soldater bekräftar den känslan av att själv inte känna sig förändrad, men att få höra det från omgivningen.
– Man är inte densamma när man kommer hem. Men det är inte de där hemma heller. Upplevelsen av insatsen har präglat båda parter. Det gäller att hitta sina nya jag. Det tar sin tid. Det får man räkna med, säger Astrid.
Livet på campen
Lättast tycker soldaterna att livet på campen är. Att leva här. Att få allt serverat. Maten lagad, tvätten tvättad.
– Jag förstår att man kan bli helt såld på den verkligheten, säger Maj Pihlgren från Svenska Soldathemsförbundet.
Hon berättar att hon hade förväntat sig att mötas av en machokultur i Afghanistan.
– Jag har fått modifiera min inställning efter att ha träffat grabbarna. De är soldater som har nära till känslor, som känner omsorg om varandra och som har värme i blicken. Jag har fått jobba på mina fördomar, säger Maj.
Ledningen föregår med gott exempel
Maj och övriga i gruppen beskriver bemötandet av soldaterna i FS 24 som oerhört positivt.
– Mottagandet har varit fantastiskt. Man kan sätta sig ner och prata med vem som helst. Alla är öppna och intresserade. Vi är imponerade av stämningen som finns här, säger Per.
Maj tror att mycket bottnar i att ledningen vågar föregå med gott exempel.
– Vi har hört chefen för svenska Afghanistanstyrkan prata om folket här med ömhet, kärlek och respekt. Med ett sådant ledarskap är det naturligtvis lättare för övriga soldater att våga släppa fram sina mjuka sidor, avslutar Maj.