Granaterna är avlånga projektiler med vingar i bakdelen, och de avfyras genom att man stoppar dem i ett rör tillsammans med en drivladdning. Eldröret kan justeras i höjdled och i sida så att granaten får rätt bana och träffar sitt mål. Hur långt granaten flyger beror på hur stor drivladdning som används och vilken vinkel eldröret har.
– Långt där framme, nära målet, ligger eldledningsgruppen. De rapporterar till beräkningsplatsen hur nära målet vi träffar. Sedan omvandlar beräkningsplatsen deras information till siffror som vi ställer in på vår granatkastare, säger Daniel Fröberg.
I sitt jobb som pjäsman ansvarar han för att sätta upp och ta ned den 250 kilo tunga granatkastaren samt att rikta in eldröret.
– Det är ungefär som på ett vattenpass. Man måste kolla så att luftbubblorna står rakt, säger han.
Mycket väntan
Jobbet som pjäsman innebär en del väntan, och under övningen på Gotland får även Daniel och hans vänner vänta ganska länge innan eldledningsgruppen har tagit sig så nära målet att de kan ta ut rätt koordinater.
– Ibland händer det ingenting och sedan händer allt på en gång, så man måste vara beredd på att växla tempo. Det är ett roligt jobb. Kamratskapen är bra och det är ganska fysiskt.
Ladda!
Så kommer plötsligt ordern från beräkningsplatsen och gruppchefen ropar ut ordern till gruppen. Antal granater, typ av granater, drivladdningens storlek och med vilket mellanrum de ska avfyras. Soldaterna plockar snabbt fram granater, justerar drivladdningar och ställer in rätt värden på granatkastaren.
– Ladda!
Några sekunder senare exploderar drivladdningen och den första granaten påbörjar sin luftfärd mot målet. Efter en stund kommer träffrapporten. Granaten har haft rätt längd, men missade målet med 150 meter i sida. En snabb justering görs på inriktningen av granatkastaren och sedan skjuts det en hel salva med granater. En stund senare är målet bekämpat och kompaniet inleder sitt anfall.