– Av 149 000 afghanska poliser är bara 1 000 kvinnor. Det innebär en säkerhetsrisk för såväl poliser som soldater eftersom man inte kan visitera halva befolkningen eller genomföra sök i rum där kvinnor vistas, säger Ann-Charlotte Lyman, gender field advisor vid den svenska Afghanistanstyrkan, som har till uppgift att öka kontakten med kvinnorna i Afghanistan.
Målet är att det ska finnas 5 000 kvinnliga poliser i norra Afghanistan innan 2014 är slut. Men ifjol lyckades man inte ens rekrytera 100 kvinnor.
– En poliskår utan kvinnor kan inte fungera, säger Zainab, en kvinnlig polis från Takhar.
I hennes provins har man ändå kommit långt. Där är 50 av 840 poliser kvinnor.
– Afghanska kvinnor trakasseras av samhället i stort och ofta till och med av sina egna familjer. Många får inte ens lämna sina hem. Huset är ett hem för familjen och mannen, men för kvinnan är det ett fängelse. Jag är stolt över varje kvinnlig medlem av säkerhetsstyrkorna som jobbar för sitt land, säger Zainab.
Var tredje månad sedan 2011 har en kvinnlig shura, ett slags kvinnoråd, samlats till möte i Mazar-e-Sharif. I onsdags var det dags igen och denna gång samlades ett 50-tal kvinnor från polis, militär, kvinnodepartmentet och olika biståndsorganisationer.
Shuran är tänkt som ett forum för att lyfta utmaningar som finns för kvinnor i Afghanistan och hitta lösningar på dessa.
– Om man kan få shuran att bli en samlingsplats för kvinnor som har lyckats så kan de sprida sina erfarenheter till andra, säger Lyman som deltagit i planerandet av shuran.
– Omständigheterna som råder i Afghanistan gör det svårt att rekrytera kvinnliga poliser. Det har varit krig så länge, säger överstelöjtnant Haji Najiba från 303:e Pamirkåren som har jobbat inom polisen i 34 år.
Särskilt svårt var det under talibantiden.
– Då fick vi inte lämna hemmet. Vi satt bara hemma och väntade på att de skulle bli besegrade och vi skulle kunna återvända till våra jobb, berättar Najiba.
I fyra år fick hon vänta. Men bara för att väntan nu är över betyder inte det att alla utmaningar är lösta.
Att rekrytera kvinnor är fortsatt väldigt svårt.
– Vi behöver hjälp från andra myndigheter. Vi har försökt med annonskampanjer på radio och i teve men vi behöver göra mer för att få folk att förstå att det är viktigt med kvinnliga poliser, säger hon.
Överstelöjtnant Najiba beskriver kvinnornas säkerhetssituation som så dålig att de inte vågar ha uniform på sig på stan.
– De flesta förvarar inte ens sin uniform i hemmet utan byter om när de kommer till sin arbetsplats, säger hon.
Det är dock inte så många kvinnliga poliser som har kontorsjobb vilket man kanske skulle kunna tro. Deras läs- och skrivkunnighet är generellt sett för låg för den typen av uppgifter. Istället får de bemanna olika check points eller säkerhetsinstallationer. Där får de inte alltid den respekt de förtjänar från den manliga halvan av befolkningen.
Men för självsäkra och erfarna Najiba är varken bristande respekt eller stöd från familjen något problem. Najiba är gift och har fyra döttrar och två söner.
– Alla i familjen är stolta över mitt jobb. Mina barns familjer är också väldigt stolta. Ingen motsätter sig mitt val. Vad gäller mina manliga kollegor så respekterar jag dem och de respekterar mig, säger hon.