Men idag verkar allt lugnt. Galtarna tar sig lätt fram över ökenstäppen som nu täcks av vårens första gröna täcke. Här och var bryter sandgropar av grönskan och landskapet påminner om en golfbana med gott om bunkrar och små runda, ljusa stenar som på håll lätt kan misstas för golfbollar.
Tillsammans med ett amerikanskt minsökarteam hjälper de svenska styrkorna till att säkra vägen mellan Mazar-e-Sharif och Alborzbergen, cirka 70 kilometer bort. Under resans gång stannar de och besöker små lokala polisstationer.
På den station som kallas check point nummer 12 är det Shaheen, eller Falken, som bestämmer. Han har ingen grad. När samverkansofficeren frågar skrattar han bara. Grader och militär hierarki är för storstäder som Mazar-e-Sharif. Här ute är alla lika. Han bjuder ner några soldater till sin källare där en handfull afghanska män av varierande utstyrslar äter lunch. Vissa verkar vara poliser, andra bara på besök. Man doppar bröd och äter gemensamt från de stora plåtfat som står på golvet. Svenskarna bjuds att delta och serveras te. Vid ingången har männen lämnat sina tofflor, ett knapert skydd mot kylan som i slutet av februari fortfarande är stundvis bitande. En man med vackert rödmålade tånaglar lastar in pinnar i en liten kamin som håller källaren varm. Han iaktar oss blygt. Besök från utomstående verkar vara sällsynta.
I de små containrar som utgör polisstationerna lever männen i långa perioder ganska isolerade. Här sover de på enkla britsar och lagar mat vid enkla eldstäder. De flesta check points liknar varandra - en container med sängplatser till en handfull män, en liten kamin och en källare eller någon form av bunker att söka skydd i. För vissa kan detta utgöra hemmet under flera års tid.
Just nu är det ganska lugnt. Alla bidar sin tid. Likt björnar i ide inväntar insurgenterna varmare tider. Men polisernas härdade ansikten vittnar om att hotet ändå hela tiden ligger i luften. De går runt och pekar ut alla kulhål som talibanernas kulsprutor lämnat i containrarnas väggar. Vissa är bara några månader gamla. Men när talibanerna kommer blir det numera bara på genomresa, berättar polisen. I byarna har de inte längre något stöd. Ingen erbjuder dem logi så de stannar sällan över natten.
Efter lite te genomför svenskarna och de afghanska poliserna en gemensam patrull i den närliggande byn Bargah, hem åt cirka 700 familjer. Byn är vacker, som tagen ur en fantasybok. Med sina mjukt rundade lerhus i varma ökenfärger, smälter den in i sin omgivning likt en kameleont. Genom byn förgrenar sig ett kanalsystem och längst vattnet blommar alléer av mandelträd. Deras rosa blommor bryter av den annars så monotona färgen av öken. Om det inte vore för en motorcykel som brummar förbi skulle vi lika gärna kunna befinna oss på medeltiden.
Enligt byäldsten Mokhi är alla invånare turkmener. Byn tycks välmående i all sin enkelhet och som kvinna får jag ett ovanligt gott bemötande. Många vill ta i hand och ler välkomnande, vilket inte alltid är fallet i de större städerna. Men jag ser inga kvinnor på gatorna. En enda kvinna i vit burka passerar. Annars är det som om de inte finns.
Byns mullah bjuder in oss att besöka koranskolan där han undervisar. Ett dussin pojkar i 6-års åldern sitter på marken med uppslagna böcker. Jag kliver in och tar av mig min hjälm och mina skyddsglasögon. Deras hakor faller och de stirrar med uppspärrade ögon. Förmodligen har de aldrig sett en kvinnlig soldat tidigare. Med tolkens hjälp försöker jag förklara varför vi är där, men tystnaden bryts inte. Inte förrän jag gått därifrån kan jag på avstånd höra sorlet av deras upphetsade röster. Minnet av den västerländska kvinnan med AK5 kommer de nog sent att glömma.
Åter i galten har de andra soldaterna förberett mat. Vi har aldrig jobbat ihop tidigare, men jag känner mig genast välkommen. Till tonerna av Dire Straits ”Brothers in Arms” inväntar vi skymningen för att i skydd av mörkret köra iväg och göra upp läger för natten. Regnet slår snart mot tältduken. På småtimmarna väcks jag av att Wookie kommer in i tältet. Han har tagit ett dubbelpass som vaktpost. Ett av hundpassen, i regnet.
- Första timmen gick så fort så jag tänkte att Christoffer kunde få fortsätta sova, säger han när Fredrik bredvid frågar varför han var borta så länge.
Nästa morgon har någon värmt kaffevatten och någon annan fixat frukost. Foppa bjuder på godis och Kenny på tuggtobak. För en icke-rökare som mig ger nikotinet ett lätt rus. Regnet har avtagit och solen värmer mitt ansikte. Jag kisar mot de vackra Alborzbergen vars toppar nu är vitbeklädda efter nattens storm. En skalbagge makar sig sakta fram över gräset.
Så plötsligt kommer nya order. Inom loppet av sekunder går soldaterna från noll till hundra och på minuter är lägret rivet och vi är på väg igen. Tempoväxling kallas det visst. Ovissheten över att aldrig veta vad som ska hända härnäst stör mig först, men gruppchefen Anton försäkrar mig om att man vänjer sig. Och han har rätt. Efter ett tag infinner sig en frid som är svår att beskriva. När vi på kvällen återigen sitter i galten och i tyst gemenskap inväntar skymningen känns det redan lite som hemma.