Men bakom välsmorda vapen och kämparglöd ligger många timmars förberedelser och planering. Man har studerat kartor, diskuterat strategier och resonerat om motståndarens verksamhet och förmåga. Man har förberett sjukvårdstransporter och leveranser av mat och ammunition. Man har löst problem med strulande motorer och elektricitet och svurit över fastkörda bilar. Sömn har varit en lyxvara under denna övning.
– Mycket av min tid har gått till att analysera uppgiften och att skriva förberedande ordrar tillsammans med kompaniledningen. Det är viktigt att så snabbt som möjligt få ut information till plutoncheferna så att de hinner förbereda sig och föröva, säger Henrik Nordén.
Mycket tid framför datorn
Henrik har varit kompanichef på Livgardet sedan mars 2012. Det dagliga arbetet innebär mycket administration, planering och uppföljning.
– Försvarsmakten har skapat ett system där det är onödigt mycket administration, främst för chefer. En av de saker som tar mest tid är alla kommenderingar som dessutom innebär att jag nästan aldrig har all min personal tillgänglig.
Samtidigt tycker Henrik att variationen i arbetsuppgifterna gör jobbet roligt.
– Det är stimulerande, men det är tyvärr inte tillräckligt ofta jag har förmånen att få strida med mina soldater och officerare, säger Henrik.
Men just idag är det en sådan dag, och han har fått order av bataljonschefen att ta och rensa staden Spång som ockuperats av en väpnad motståndare.
Framryckning
Efter att ha gjort sig färdig för strid, gått igenom nattens underrättelser och hållit ett motiverande tal för sina soldater inleder han det första steget i anfallet – framryckningen. Här gäller det att föra kompaniet så nära motståndaren som möjligt utan att bli upptäckt. Under framryckningen gör han ibland en paus för att samla sina plutonchefer och rådgöra om vägval, risker och möjligheter.
– Under framryckningen vill jag vara långt fram så att jag får en uppfattning om läget, men inte så långt fram att jag riskerar att fastna i strid. Just nu har jag en pluton framför mig och tre bakom.
Inbrytning
– Alla Romeo: Kompaniet påbörjar anfall mot hus Alfa ett, ropar Henrik i sin radio.
Ordern kan inte misstolkas och några sekunder senare fylls skogen av kulsprutesmatter, rök och blixtrande mynningsflammor. Motståndaren är inte sen med att ge moteld och efter några minuter ackompanjeras vapenorkestern av tjutande signaler från sensorer som indikerar att egen trupp har blivit träffad av motståndarens eld. Det vrålas efter sjukvårdare och bärhjälp. Och strax bakom frontlinjen sitter en lätt svettig Henrik med sin signalist, redo att inta den första byggnaden tillsammans med sitt kompani.
– Inbrytningen är det mest kritiska momentet. Då är förbandet som mest sårbart. Därför gäller det att ha ett bra understöd och en bra plan för omhändertagande av skadade. Man kan räkna med skador här.
Fortsatt anfall
Efter fyra timmars framryckning och strid uppstår det ett läge där kompaniet tappar tempo. Mer soldater och ammunition måste fram, och de skadade måste transporteras bakåt. Henrik trycker i sig några nävar nötter, kakor och godis och rådgör med sina plutonchefer om det fortsatta anfallet in i byn.
– Det är jätteviktigt att äta och dricka hela tiden. Man gör av med mycket energi när man strider, och jag får absolut inte bli trött och passiv när jag är chef. Min signalist hjälper till att hålla koll på mig.
Samtidigt lägger han märke till att signalisten har ställt sig för nära ett fönster.
– Bort från fönstret! Du kan ju bli träffad, ropar han.
Så fortsätter anfallet genom hus, källare och vindsvåningar med snabba språngmarscher över gator och öppna ytor.
– Nu är min uppgift att ha koll på vart alla är och samordna striden mellan enheterna så att vi får mycket eldkraft. Jag måste även ha koll på skjutgränserna så att ingen skjuter på egen trupp.
– Dessutom måste jag hela tiden tänka ett par steg framåt och försöka förutse vad fienden vill göra och vad jag vill göra, så att jag kan vinna striden. Hjärnan får verkligen ingen paus när man är kompanichef.
Försvar av terräng
Klockan närmar sig tiotiden på kvällen, och kompaniet har varit igång i över fjorton timmar. Mörkret har lagt sig och temperaturen sjunker, men kvällen är inte slut. Nu måste man fortsätta att hålla ställningarna och skicka ut eftersökspatruller som letar reda på kvarvarande motståndare. I ett senare skede ska man även bygga ut sitt försvar med mineringar längs vägar. Det ska dras taggtråd och byggas eldställningar och alla fönster ska tejpas för så att ljus inte läcker ut. Henrik lämnar över ansvaret till sin ställföreträdare en stund.
– Jag är nöjd med min personal. De har gjort ett jäkligt bra jobb. Det är lätt hänt att man glömmer bort att ge beröm och feedback men man får inte glömma att det är något som alla behöver, säger han.