I vinterkylan i Göteborg står fyra militära sjukvårdsfordon uppradade utanför Försvarsmedicincentrums (FömedC) lokaler i full beredskap – pansarterrängbil 203, utrustade som ambulans, men med förmågan att ta sig fram nästan var som helst. Plötsligt får vagnchefen på sjukvårdsgruppen från Lv 6 ett anrop om skadade soldater. Genast startar pansarterrängbilen och rullar mot platsen. Väl där finner de en soldat liggandes på marken med en rejäl splitterskada på låret. En annan soldat verkar förvirrad och hör ingenting. Sjuksköterskan Carina Edhager koncentrerar sig på den lårskadade soldaten.
– Hur är det Linda? Hur känner du dig?
Hon stoppar blödningen från låret med ett avsnörande förband, en tourniquet, och så småningom kommer sjukvårdaren med bår och patienttäcke, och patienten lyfts in i Patrian. Efter att den livshotande blödningen nu stoppats blir patienten noggrannare undersökt utifrån ett fastställt schema – andningsvägar, andning, cirkulation, medvetande och resten av kroppen.
Men den andra skadade soldaten har försvunnit, och de andra får koncentrera sig på att hitta honom igen. Plötsligt dyker han upp, men han hör fortfarande ingenting, utan svarar bara ”Va?”. Sjukvårdaren Stephanie Eriksson, ber soldatens gruppchef att ta hand om vapnet, som hänger kvar på honom.
– Jag vill inte ha honom inne i vagnen med det vapnet, säger hon bestämt.
Avslutning och utvärdering
Hon visar in honom i vagnen, och försöker hålla honom sysselsatt så att hon och sjuksköterskan kan koncentrera sig på den mest skadade under färden till det fingerade tyska fältsjukhuset. Efter avlämning och rapportering till en spelad amerikansk läkare om vad som hänt och vad de gjort avslutas momentet och det är dags för utvärdering. Hur gick det egentligen – följdes de fastställda rutinerna? Hur fungerade samspelet i gruppen? Den övade gruppen går igenom momentet tillsammans med instruktörerna från Försvarsmedicincentrum och de som spelat skadade, för att analysera vad som hände, och vad som kan göras bättre nästa gång.
– Vi behöver sänka tempot. Vi är här att öva, konstaterar vagnchefen Simon Gustafsson. Det är bättre att göra rätt och långsamt än fort och fel.
Övning utöver det vanliga
Sjukvårdsgruppens plutonchef, Jimmy Andersson, finns med under övningen för att följa upp gruppen, och är mycket nöjd med tillfället att få öva tillsammans med Afghanistanstyrkans sjukvårdsgrupper.
– Det är första gången som vi övar sjukvårdstjänst med sådana här förutsättningar, och med just den här gruppen, säger han. Och övningen är verkligen något utöver det vanliga, med kvalificerade figuranter (skådespelare) och instruktörer. Här har du en person som följer varje övad befattningshavare för att ge uppföljning efter momenten.
Kurschef Stefan Good är också glad att kunna erbjuda en annan sjukvårdsgrupp möjligheten att träna tillsammans med Afghanistanstyrkan. Han har en övningsorganisation på närmare 50 personer för att träna de 32 som ingår i sjukvårdsgrupperna.
– Målsättningen är entydig, säger han. Om någon skulle skadas i Afghanistan, ska de få så bra vård som det bara är möjligt att uppnå där och då, säger han. Det vi lär ut baseras på erfarenheter från olika stridszoner i världen, så vi vet att vi lär ut rätt saker.
Efter utvärderingen dröjer det inte länge förrän larmet går igen. En bil har träffats av ett pansarskott, och tre soldater är skadade – en av dem har fått båda benen bortsprängda. Blod rinner på bilrutorna, och den skadade soldaten är en figurant som verkligen saknar ben. Nu skriker han av smärta, och med hjälp av smink och attrapper ser hans benskador helt realistiska ut.
Den här gången går det snabbare för sjukvårdsgruppen från Lv 6 att få in alla skadade i fordonet, och kalla på sjukvårdshelikopter.
– Det är ett jättebra sätt att lära sig saker, säger fordonsförare Joakim Andersson. Man behöver bli sammansvetsad som grupp.
– Ja, du måste jobba med gruppen, fyller vagnchef Simon Gustafsson i. Det är viktigt att hitta folks styrkor och svagheter, så man jobbar på bästa sätt tillsammans.