Några minuter tidigare, innan allt brakade loss, står jag i skytteluckan på stridsfordonet och fotograferar. Allt är frid och fröjd!
Det är söndagen den 1 juli och som informationschef för den svenska afghanistanstyrkan FS 23 är jag ute med skyttesoldaterna för att samla in material till en artikel.
– I det här området har det hittats många vägbomber. Det är ett oroligt ställe, konstaterar Emil som är chef över skyttesoldaterna i vagnen jag åker med. Han står jämte mig i luckan längst bak i stridsfordonet och observerar omgivningen vaksamt.
– Amerikanerna åker framför just nu och röjer vägen från eventuella bomber. Och vi ska hjälpa dem med skydd i fall något händer, berättar Emil i samma veva som han tar upp kikaren och spanar ut över fältet. Vi kör på en smal grusväg och är på väg till Nawshar-byarna i Chimtal i norra Afghanistan. En del av det området som ofta benämns som ”väster om Mazar-e-Sharif” i massmedia. Jag lyfter min kamera och knäpper några bilder. Sedan kommer första smällen. Men jag uppfattar det inledningsvis inte som beskjutning, förrän jag vänder mig om och ser rökmolnet från den briserade granaten ett hundratal meter längre fram.
– Det var en RPG [raketgevärsprojektil]. Det är några som skjuter mot oss, frambringar Emil med tydlig stämma. Samtidigt hukar han och de andra två soldaterna i skytteluckan med riktade vapen. Själv släpper jag kameran och greppar automatkarbinen. Min blick flackar fram och tillbaka längs över fältet. Jag ser inte angriparna! Emil och de två andra soldaterna jämte mig kan heller inte se dem. ”Var vill du ha mig?” frågar jag Emil, samtidigt som våra blickar söker efter motståndarna.
– Gå ner i vagnen så kan Gustav komma upp, instruerar han med förvånansvärt lugn stämma.
Okej, det låter vettigt med tanke på att jag har avsevärt mycket mindre stridsutbildning än soldaterna i vagnen, tänker jag. Snabbt byter jag och Gustaf plats i det trånga utrymmet. I den här vagnen har grabbarna tjänstgjort tillsammans i ett par år. De är väl samövade och känner varandra mycket bra.
Jag och den afghanska tolken sitter nere i buken på pansarfordonet. När jag tittar upp mot skytteluckan står soldaterna och söker av området fokuserat. Trots fortsatt eldgivning med både raketprojektiler och finkalibrig ammunition mot oss och de andra Isaf-militärerna (International Security Assistance Force), behåller de lugnet. Kommunikation är tydlig och systematisk. Det klingar till när några kulor träffar vårt fordon, men pansaret gör att de rikoschetteras. Det dundrar till igen. Pulsen och spänningen stiger ytterligare. Den här gången är det automatkanonen i vår vagn som svarar mot angriparna.
– Är allt bra med er där nere, frågar en av soldaterna som står eldbered i luckan. Han får ett jakande svar. Deras lugn smittar av sig, och sakteliga sänks min puls och andningsfrekvens.
Efter en stund avtar sammandrabbningen. Emil och de andra skyttesoldaterna hoppar ur vagnen för att förstärka en postering som afghanska säkerhetsstyrkor har i närheten av platsen där angriparna har skådats. Själv är jag kvar i pansarfordonet tillsammans med vagnbesättningen.
Ekipaget rör sig taktiskt och synkroniserat med de andra stridsfordonen för att säkra området. Tiden går och spänningen i kroppen släpper. Ett par stridshelikoptrar cirkulerar i luften för att ge oss ytterligare skydd. Men det är lugnt nu. Efter någon timme lämnar vi området, och tack och lov sårades ingen soldat under händelsen.
– Träningen har svarat upp mot verkligheten. Alla var lugna och sansade, berättar Emil. Han är dyblöt av svett. Det är drygt 40 grader i skugga. Dammet från det torra landskapet ligger som en hinna på hans hud.
– Det vi har övat på i Sverige fungerar här. Vi agerade bara som vi gjort så många gånger hemma, säger han med allvarlig blick. Efter några sekunders tystnad och med synen upp mot den klarblå afghanska himlen, lägger han till:
– Men vi kommer att fortsätta patrullera i Chimtal. Vi behövs onekligen här! Jag tror att vi kan bidra till att göra området säkrare och få bort de som bråkar, avslutar Emil samtidigt som han tar en klunk vatten efter en hård dags arbete.