Händelsen den 17:e april i distriktet Chimtal, några mil väster om Mazar-e Sharif, fick ett relativt lyckligt slut. Det hade kunnat gå mycket värre. Magnus är hundförare. Han och hunden Astro utgör ett viktigt komplement till den personal som söker av vägar med minsökare i jakt på vägbomber (IED). Tillsammans med flera enheter från Task Force Northern Lights (TF NL) och de afghanska säkerhetsstyrkorna (ANSF) hade de under en tid genomfört en operation i området och sökt av flera vägar och byggnader.
– Hunden var helt slut i värmen så vi kunde inte söka längre. Jag satte in honom i hans speciella bur i baksätet på ett av de finska soldaternas fordon. Strax därefter fick vi en ny order om att ett nytt vägavsnitt skulle sökas. Jag tog platsen som takskytt, säger Magnus.
Följet hann inte långt innan fordonet körde på utlösningsmekanismen som detonerade vägbomben. Det tunga fordonet reste sig och hamnade på sidan. Soldater som såg explosionen trodde att alla i fordonet omkommit, så kraftig var explosionen.
– Hade vi hamnat upp och ner hade man varit pannkaka idag. Kollar man dessutom på andra grabbar som flugit ur takluckan sådär. Jag är väl en av få som i princip kunnat ställa sig upp efteråt. Jag hade en jäkla tur helt enkelt, säger Magnus.
Efteråt gick allt fort. Sjukvårdare var snabbt framme hos Magnus, och Astro som sluppit ur sin bur togs om hand och åt sidan. Han var skakis men annars relativt lugn och skällde inte.
– Det första jag tänkte på när jag kom till sans igen var hunden, han är ju min stridsparskamrat. Det var en stor lättnad att kunna se att han tog sig ut själv. Men jag var orolig ändå. Han kunde ju ha haft en bruten rygg. Ett av mina första krav var att han skulle få komma till en veterinär, säger Magnus.
Det tilltufsade stridsparet evakuerades sedan med helikopter i Magnus fall och med bil i Astros. Efter ett par dagar för Magnus på fältsjukhuset på Camp Marmal så kunde de förenas på Camp Northern Lights.
Ett par veckor efter händelsen har Astro inga fysiska men. Magnus är fortfarande lite mörbultad men känner sig allt bättre. Det är inte första gången de varit med om tuffa tag. Magnus som gör sin sjunde insats har varit i strid förut och var också närvarande när Roger Ivholm skadades allvarligt av en vägbomb i slutet av mars. Även Astro har erfarenhet av beskjutning och explosioner.
– Men jag tror att vi är lite på gränsen med honom nu. Han har inga problem med att söka eller åka bil men han blir för berörd när det smäller, säger Magnus.
Astro och Magnus har, inklusive utbildning och insatsperiod, umgåtts i princip dygnet runt i ett år. Bandet mellan hundförare och hund är och måste vara mycket starkt. Det har krävts många träningstimmar för att Astro ska lyda Magnus minsta vink. Men det är ett känsligt samspel där hundföraren hela tiden måste känna av hundens temperament för att få effekt.
– Även om det finns mycket IED:er där ute så är ju ändå de flesta vägavsnitt fria från IED:er. När hunden inte hittar något blir han lite avtrubbad. Därför tränar vi också mycket mellan patrullerna så att han får göra fynd och tycka att det är kul, säger Magnus.
Några fler sök för just Magnus och Astro blir det dock inte den här rotationen. Magnus har för ont och snart kommer nästa gäng ner med nya förmågor. Trots det som hänt kan han tänka sig att åka på en åttonde insats.
– Min uppfattning är att man är medveten om riskerna innan man kommer ner. Det var väl ganska väntat att något skulle hända. Jag tror att händelsen är passerad för mig. Att gå och grubbla är ingenting jag sysslar med, säger Magnus.
Han avslutar med att gå och hämta en tidning med en kanske inte helt vetenskaplig amerikansk undersökning som visar fördelarna med att ha riklig ansiktsbehåring.
– Det är så det är. Grabbar med skägg är lite kärvare, skrattar han.