CIP-vakter har ökat säkerheten i svenskarnas område

HTAT står för Human Terrain Analysis Team. Susan Malone förklarar det enkelt när hon säger att hennes team går ut i samhället och pratar med människor. Det skulle kunna liknas vid lokala opinionsundersökningar i Natos regi.

Helt enkelt är det dock inte. Susans medarbetare har en gedigen teoretisk grund att stå på och de allra flesta har flera utlandsuppdrag i bagaget. Två medarbetare har afghanska rötter, vilket är viktigt för att både förstå kulturen och kunna tala de två huvudspråken; pashtu och dari.

— De är helt nödvändigt för att vi klart ska kunna tolka budskap ur ett kulturellt perspektiv, förklarar överste Malone.

Den svenska afghanistanstyrkan har anlitat HTAT för att få en djupare förståelse för hur projektet med CIP-vakter uppfattas av lokalbefolkningen. CIP är en förkortning av Critical Infrastructure Protect och är ett tillfälligt projekt för att öka säkerheten ibland annat norra Afghanistan. Projektet har dock hamnat i blåsväder sedan president Karzai krävt att det ska avbrytas omgående. En anledning är att vakterna inte anses helt  pålitliga.

HTATs undersökning i området väster om Mazar-e-Sharif visar dock att säkerheten har ökat och att människorna i byarna känt sig tryggare sedan CIP-vakterna infördes. Susan och hennes team jämför med en liknande undersökning i samma område från i somras. Då upplevde byborna större otrygghet och oro.

— CIP-vakterna är lokalt rekryterade och känner människorna som bor i byarna, kommenterar Susan Malone. Det är en trygghetsfaktor. Civilbefolkningen bryr sig inte så mycket om vem som utför arbetet, bara att de kan leva utan att vara rädda.

Hur det blir med CIP-projektet framöver är än så länge oklart. Flera olika alternativ utreds för att kunna upprätthålla en god säkerhet, vilket är en förutsättning för att gå vidare med andra utvecklingsprojekt.

— Det största problemet för de människor vi pratat med är fattigdom och arbetslöshet, säger Susan Malone. Vi måste förstå hur de människor vi är här för att hjälpa har det. Var bor de? Hur tänker de? Och förändras det här över tiden.

Susan Malone har under sitt yrkesliv varit bosatt på flera olika platser i världen. Hon kan bland annat räkna in tre år i Irak och flera år i Europa och Indonesien.

— Jag har alltid tyckt att det är en härlig känsla att få dela med sig av det man kan och då var det svårt att låta bli när Afghanistan kom upp som ett tänkbart arbetsfält.

Hemma i Washington väntar maken som också är officer. Där bor även hennes son med familj.

— Visst längtar jag efter barnbarnen, men då blir återseendet desto kärare när vi ses, avslutar överste SusanMalone.