Livet i en Leopard

I veckan övar stridsvagnskompaniet på Tåme skjutfält utanför Skellefteå. För några av soldaterna är det den första skarpa skjutningen med 60 ton tunga stridsvagn 122, Leopard.– Nu känner jag verkligen trycket på riktigt, säger laddaren Jenni Sundin.

Det dundrar över fältet när stridsvagnarna framrycker. Laddad med pansarprojektiler och spränggranater gäller dubbla hörselskydd för alla i närheten: öronpropp och hörselkåpa. Idag övas en anfallsbana i terrängen där mål på nära och långt håll dyker upp och ska bekämpas. Fram tills för några veckor sen roterade soldaterna i grupperna för att prova på att vara skytt, laddare och förare. Nu har kompaniets fyra stridsvagnar fasta vagnsbesättningar. 

Laddaren

Jenni Sundin, 20, från Nynäshamn började sin militära bana i Hemvärnet och blev anställd i januari på den stridsvagnspluton som utbildas på kompaniet i år. Igår var första gången hon laddade en stridsvagn 122 med skarpa projektiler.
– Jag har en erfaren besättning, det är alltid skönt. Jag var lite orolig att någon projektil skulle gå sönder, men allt gick bra. Som laddare ser man till att både kulsprutan och kanonen fungerar och laddas snabbt. Det är fysiskt krävande och man sitter aldrig still, vilket passar mig bäst, säger hon.

Skytten

Skytten håller koll på skjutregler, riktmedel och avfyrar eld. Rickard Sallander, 24, från Hudiksvall gjorde sin värnplikt som stridsvagnsskytt och blev anställd i november. Han kan jämföra mellan att vara värnpliktig och vara anställd:
– Vi har mer tid för stridsvagnen nu. Soldaterna har friare arbetssätt, och vagnchefen är alltid en officer vilket gör gruppens arbete bättre.
Rickard minns fortfarande första gången han sköt skarpt med en den kraftfulla kanonen som har en kaliber på 120 millimeter:
– Jag var livrädd! Tänk att jag som 18-årig pojke satt i världens bästa stridsvagn och faktiskt avfyrade kanonen. Men det var rätt maffigt ändå, och fortfarande lika roligt, berättar han.

Föraren

Henrik Larsson, 22, från Gällivare gjorde sin värnplikt på Arméns jägarbataljon. Sedan i november arbetar han som soldat och förare på stridsvagn 122.
– Jag känner att jag har hittat rätt. Det bästa med att vara förare och att få köra stridsvagn 122 är att få vara längst fram i striden, att alltid vara först. Jag trivs jättebra i min grupp, och hela plutonen är hur bra som helst. Nu gäller det att samöva våra nya grupper, och med vagnchefer som är officerare får vi hela tiden bra och konstruktiv kritik, säger han.

Vagnchefen

Vid I 19 är alla vagnchefer på stridsvagn 122 officerare eller specialistofficerare. Förste sergeant Andrée Gillberg, 27, från Kristianstad har arbetat med pansarbandvagn 401 och valde att utbilda sig till specialistofficer inom markstrid. Nu är han vagnchef på stridsvagn 122.
– Det bästa med vagnen är att den är stor, tung och hård. Alla i besättningen har en avgörande roll för att vi ska kunna lösa vår uppgift. Skytt och laddare måste kommunicera och samarbeta, och föraren hjälper skytten att undersöka terrängen så inte kanonen slår i träd eller annat. Mitt arbete är att leda gruppens arbete och stödja hela plutonen.