Rekryterna gav aldrig upp

GMU-rekryternas uthållighet och envishet prövades i det sjätte GMU-projektet, ”Aldrig ge upp”. Under åtta dygn i Smålands djupa skogar, ökades svårighetsgraden för rekryterna i takt med att de fick allt mindre mat och sömn och dessutom på oregelbundna tider.

Slitig övning för rekryterna, som biter ihop och fortsätter. Foto: Sven-Olof Willhöft/Försvarsmakten
Plötsligt dyker en fiende upp längs skogsvägen, i ett av övningsmomenten
Plötsligt dyker en fiende upp längs skogsvägen, i ett av övningsmomenten Foto: Sven-Olof Willhöft/Försvarsmakten
Kaj Insulander har flyttat fram sina gränser.
Kaj Insulander har flyttat fram sina gränser. Foto: Sven-Olof Willhöft/Försvarsmakten
Tillbaka på luckan igen. Nu väntar materielvård för Olga Benitez.
Tillbaka på luckan igen. Nu väntar materielvård för Olga Benitez. Foto: Christian Lövgren/Försvarsmakten
Plötsligt dyker en fiende upp längs skogsvägen, i ett av övningsmomenten Foto: Sven-Olof Willhöft/Försvarsmakten
Kaj Insulander har flyttat fram sina gränser. Foto: Sven-Olof Willhöft/Försvarsmakten
Tillbaka på luckan igen. Nu väntar materielvård för Olga Benitez. Foto: Christian Lövgren/Försvarsmakten

Den sjätte delen i GMU-utbildningen är en längre övning i fält under mer påfrestande förhållanden än rekryterna stött på tidigare.
– Dygnen i fält bygger på vad rekryterna tidigare lärt sig tidigare under utbildningen, förklarar kompanichef Carsten Ringleb. Framförallt patrull, försvar och skyddsvakt.

Rekryt Kaj Insulander vid livkompaniets tredje pluton förklarade i början av övningen att stämningen på plutonen var på topp och att dessutom var vädret på deras sida.
– Men jag vet att det kommer att bli jobbigare. Däremot tror jag inte att den fina stämningen i gruppen kommer att påverkas så mycket av det. Kanske man kan sura till lite när man är trött, hungrig och frusen, men då gäller det att bita sig i läppen och hålla det för sig själv.

Plutonkamraten Olga Benitez såg fram mot de stundande prövningarna.
– Det kommer att bli tuffare och det kommer att bli tjurigt, siade hon. Det är samtidigt därför vi är här. Det ska bli mycket spännande att se hur jag reagerar. Hitintills har det bara känts bra!

Hur gick det?

Väl hemma i kasernerna på Lv 6 igen var det två trötta med stolta rekryter som mötte upp.
– För mig var det sömnbristen som tog hårdast, förklarar Olga Benitez. Hungern märktes inte av efter ett tag.
– Jag reagerade tvärt om, säger Kaj Insulander. Matbristen var jobbig, men värst var ändå när vi fick bygga en nödbivack och sitta ensamma i skogen i nästan ett dygn. Att inte ha någon att prata med är riktigt tråkigt tycker jag.

Nyttiga dygn i fält

– Vi fick öva på det som vi lärt oss under utbildningen under mer realistiska former, säger Olga Benitez. Det är nyttigt att känna till hur man själv och andra reagerar under lite större press. Det blir både virrigt och konstigt ibland. Det här har varit både det jobbigaste och roligaste vi gjort under GMU:n.
– Visst presterar man inte lika bra när man är hungrig och trött, men man gör ändå det man ska, säger Kaj Insulander. Gränserna för vad jag uppfattat som jobbigt har flyttats fram och jag känner att jag faktiskt klarar av mycket mer. Det är det nyttigaste jag tar med mig ifrån Skillingaryds övningsfält.

Fortsättning följer

Båge Olga Benitez och Kaj Insulander planerar att fortsätta i Försvarsmakten. Olga hoppas på att komma in på tolkskolan i Uppsala och Kaj kommer att fortsätta på Lv 6 eller P 4.
– Det är svårt att sätta fingret på vad det är med Försvarsmakten som gör att man vill stanna, säger Kaj Insulander. Men det har med gemenskapen att göra.
– Jag tycker att det blir för mycket fokus på individen på andra ställen, fyller Olga Benitez i. Här måste vi samarbeta för att klara oss. Om någon inte orkar mer måste vi andra hjälpa till för att komma vidare.