I ett ymnigt snöfall medaljerade jag igår de hemvändande soldaterna i FS 19. Trots snålblåsten värmdes jag enormt inombords av deras insats, vad de åstadkommit. Men samtidigt tänker jag också på de soldater som inte längre finns bland oss. FS19 återvänder till den stundande högtiden – till samvaro, men också till stunder av eftertanke.
Året som gått har varit unikt. Det värnpliktssystem som danat mig och de flesta av oss har efter drygt 100 år lagts i vila. Försvarsmakten har med det blivit en av Sveriges största rekryterare.
Vi ska konkurrera om unga som ska göra ett av livets viktiga val – vilket arbete ska jag satsa på? Där vill jag att Försvarsmakten sticker ut som ett konkurrenskraftigt alternativ.
Samtidigt har tre av våra soldater och två lokalanställda tolkar stupat i Afghanistan. Ytterligare officerare och soldater har sårats. Jag vet, inte minst av personlig erfarenhet från Bosnien, hur det känns när en kamrat tvingats betala det yttersta priset för att bygga fred och demokrati.
I skenet av det var det befriande att den politiska diskussionen om att vara eller inte vara i Afghanistan resulterade i ett brett och tydligt politiskt stöd för våra soldater.
Men även Försvarsmakten på hemmaplan gör skillnad och får mig att känna stolthet. I snitt en gång om dagen har vi genomfört omfattande stöd till samhället, skyddat egen verksamhet, genomfört röjning av ammunition samt letat efter försvunna personer. Till det har vi fördubblat insatserna för att hävda luftrummet.
Vi har pågående insatser i Kosovo och Afghanistan, och från Somalias kust har just HMS Carlskrona kommit hem från en väl genomförd insats. För första gången var en svensk Force Commander för en europeisk sjöstyrka. I Afghanistan har svenska soldater varit inblandade i närmare 70 stridshändelser, varav drygt en fjärdedel IED-attacker. Vi har utbildat och tränat Nordic Battlegroup 11 som efter jul påbörjar beredskap.
På materielsidan har vi äntligen fått beslut från FMV om upphandling av fordon, vilket leder till bättre operativ förmåga och förbättrad säkerhet för våra soldater. Glädjande är också att vi nu börjar se effekter av vårt nordiska samarbete.
Efter årsskiftet fortsätter vi att bygga den nya organisationen. Vårt ansvar är stort och det kräver tydligt ledarskap. Jag vill att vi alla tillsammans blir en engagerad och modern arbetsgivare.
Men det får inte stanna vid läpparnas bekännelse. Det handlar om att ha värdegrunden i ryggraden som en självklarhet, det handlar om förtroende och det handlar om arbetsmiljö och verksamhetssäkerhet.
Från våra nya rekryter till dem vi tvingas säga upp ska vi visa medkänsla, tydlighet och ansvarstagande. Vår vilja är att uppnå goda resultat, därför är en öppen dialog viktig.
Visst hade vi kunnat utföra vissa saker på annat sätt. Sannolikt blir det nya situationer som är svåra att lösa nästa år. Men vi måste vara ödmjuka inför den nya situationen, lära av våra misstag och ständigt arbeta med förbättring. Det tar tid att vända en skuta av Försvarsmaktens storlek.
Jag är lyhörd för de frågor som ni nu diskuterar lokalt, allt från eventuell omgalonering (återinförande av tvåbefälssystemet), personlig skyddsutrustning, till en tydligare plan för officerare, specialistofficerare och våra nya GSS (gruppbefäl, soldat, sjöman) med beskrivna yrkes- och utbildningsval. Jag är också medveten om den kraftansträngning som införandet av Prio innebär för många.
Det är ett av flera skäl till att jag under året rest runt till samtliga förband. Jag ville själv berätta om våra framtida mål och hur jag ser på vårt engagemang i internationella insatser. Riksdagen har beställt ett försvar som kan sättas in utanför Sveriges gränser och därför är internationell tjänstgöring något naturligt.
Men – och det är viktigt att betona – det finns ingen avsikt i grunden att tvinga någon. Utrikes tjänst ska diskuteras med hänsyn till varje medarbetares sociala situation.
Jag känner stolthet över vad vi åstadkommer. Ni har alla bidragit under året som gått. Det är varje medarbetares, såväl militär som civil, trägna arbete som gör det möjligt att genomföra våra insatser här hemma, i närområdet och långt utanför Sveriges gränser. Jag går till julledighet med den bärande känslan att Försvarsmakten är på rätt väg.
Mina tankar går särskilt till våra soldater och sjömän i insats som tillbringar julen långt från sina nära och kära, de förtjänar allt vårt stöd, på samma sätt som de behöver och får sina anhörigas fantastiska och kontinuerliga stöd.
Med en önskan om en avkopplande jul.