”Jag hade änglavakt”

Flygtekniker Sandra Halvarsson överlevde haveriet med JAS 39 Gripen.

Foto: Louise Levin

Måndagen den 31:a maj klockan 14:55 havererade ett JAS 39 D Gripen på flottiljens bansystem. I flygplanet satt löjtnant Sandra Halvarsson, flygtekniker vid 1:a flygunderhållskompaniet vid Norrbottens flygflottilj, som på ett mirakulöst sätt klarade sig med endast lättare skador.

Denna intervju med Sandra Halvarsson är den enda hon ger. Vänligen, respektera detta.

Vad orsaken till haveriet är har haveriutredningen i uppgift att utreda.

Det har gått knappt 48 timmar sedan haverilarmet ljöd över flottiljen. Ett haveri med ett lyckligt slut eftersom du sitter här med endast några blåmärken.

Du har haft en otrolig tur. Det måste ha varit en omtumlande händelse. Hur mår du?
– Jag mår bra och jag är glad att jag lever.

Kan du berätta om dina tankar och upplevelser när flygplanet for i väg?
– Jag fokuserade på att överleva, att få stopp på planet och att hitta lösningar på att komma ifrån situationen. Adrenalinet gör en lugn och hjälper till att det går att fokusera. Det kändes som en evighet, fast det egentligen bara var några sekunder. Jag såg skogen komma mot mig. Det gick fort. Jag ville undvika åka in i skogen eftersom det är som att åka in i en vägg, det är bättre att haverera innan.

Vad hände när flygplanet hade stannat?
Jag kände att jag hade snurrat runt, minst 180 grader och slagit i huvudet. Flygplanet ligger upp och ner, jag själv sitter på huven upprätt. Jag överlevde! Samtidigt börjar jag tänka att jag inte vill brinna när jag kommit så här långt.

Redan då så fanns vår räddningstjänst vid flygplanet. Jag såg ett välbekant ansikte, det var insatsledaren. Jag gav honom tummen upp och han gav mig tummen upp. Sedan krossades huven, en hand sträcktes fram och jag fick hjälp att ta mig ut.

Satt du fastspänd i flygplanet?
– Nej, som tekniker är man inte det. Det står i våra föreskrifter att vi inte ska vara det.

Var du vid medvetande hela tiden?
– Ja, jag var vid medvetande hela tiden.

Hann du bli rädd?
– Just innan flygplanet drog iväg var jag lite rädd. Adrenalinet kom fort.

Du är utbildad officer i teknisk tjänst, flygtekniker, hur länge har du arbetat med JAS 39 Gripen?
– Jag har jobbat drygt tio år, med alla gripenversionerna. Jag har även hunnit jobba med viggensystemet.

Vilken typ av utbildningar har ni som tekniker, i jämförelse med stridspiloter, för att kunna hantera nödsituationer vid exempelvis motorprovkörning? Har ni samma rutiner?
– Nej, vi har inte samma rutiner. Vi har olika checklistor att gå efter. Vi tekniker har mycket utbildning om ett haveri händer då en pilot sitter i, men det är inte samma sak. Vi har inga utbildningar vad gäller att hantera en sådan här situation, att få stopp på flygplan om det skulle åka iväg. Däremot har vi ordentlig utbildning vad gäller själva motorprovköringsmomentet.

Vad hade du för uppgift, vad var det som skulle göras med flygplanet?
– Det var en ren rutinkontroll. Vi skulle göra en motorprovkörning för att se om allt var tätt i motorn.

Har du gjort liknande motorprovköringar tidigare?
– Ja, bland annat förra veckan.

Hade du kontakt med någon av de andra teknikerna som stod intill flygplanet? På vilket sätt?
– Ja, det har man alltid innan start, via kommunikationsradio.

Vad gjorde de?
– De larmade direkt. De hade absolut inte kunnat göra något annat.

Känner du, som tjej i ett mansdominerat yrke, att det är extra jobbigt att ha varit med om detta?
– Eftersom det är så pass få tjejer inom teknikeryrket så förstår jag om kopplingen görs till att det är en man som arbetar med detta. Jag kan bara tycka att det är trist att det råkade vara jag.

Kunde du, på egna ben, ta dig till ambulansen som tog dig till Sunderby sjukhus?
– Ja, det kunde jag. Jag hade mycket adrenalin i kroppen.

När informerade du din familj och närmast anhöriga?
– Det gjorde jag innan jag åkte till Sunderby sjukhus.

Vad hände på sjukhuset?
– De hade hört att det hade varit en flygolycka och drog igång traumalarm. Mer än 20 personer – kirurger, läkare och sjuksköterskor var där. De klippte mina kläder och jag blev liggandes i en säng där jag var tvungen att vara stilla. Det var lite ovant eftersom jag inte kände mig skadad. Det var en rutinkontroll och jag röntgades. Ett vätskedropp hade jag redan fått i ambulansen. Jag fick säga mitt personnummer flera gånger.

Du blev utskriven redan på måndagskvällen och återvände då till F 21. Varför valde du att åka tillbaka till arbetet?
– Jag hade alla mina kläder där och så ville jag visa att jag var oskadd för de kollegor som var kvar. Det kändes bra att komma tillbaka.

Fick du erbjudande om krisstödsamtal?
– Ja, nästan direkt.

Har du fått lämna din version av händelsen?
– Ja, för utredningen.

Vad händer nu?
– Det är efterkontroller, debriefing och utredning förståss.

Kommer du att återgå i din tjänst?
– Ja, det kommer jag. Jag har så bra arbetskamrater som stödjer mig i mitt arbete.

Vad känner du nu, hur är dina tankar?
– Det är tråkigt att det har hänt. Men jag tror att det är meningen att jag ska uträtta något mer i livet eftersom det gick så bra. Jag är otroligt glad att jag lever. Nu uppskattar jag det lilla, de små löven och att sommaren är på väg. Sånt som man annars inte tänker på.

Till sist, vad önskar du mest just nu?
– Att jag kan springa SM i maraton som går i helgen. Jag har blivit inbjuden till det.

Relaterat innehåll

Relaterat innehåll