Natten är stjärnklar när de svenska skyttesoldaterna drar på sig ryggsäckar och mörkerglasögon ute i öknen några kilometer från byn Ali Zayi, där det väpnade motståndet har mördat valarbetare och hotat föräldrar som låter sina barn gå till skolan. Olaglig beskattning och vägbomber är andra saker som de jordbrukande byborna har tvingats leva med.
Upprorsmännens mål är ett samhälle med samma struktur och värderingar som de samhällen som styrdes av sharialagar och som fanns i detta område på 1200-talet. Ali Zayis invånare har med vapen mot huvudet tvingats lyda dessa män då Afghanistans eftersatta rättsapparat inte har existerat här.
Och det är just detta som är målet för operationen – att se till att afghanska polisen kan etablera permanent närvaro i byn. Detta ska ske i form av en eller flera patrullbaser som den gemensamma styrkan ska bygga upp så fort som möjligt. Sedan kan den afghanska staten gå in och se vilka andra problem som kan åtgärdas i byn, till exempel tillgång till rent vatten och sjukvård.
Patrullen blir upptäckt
Ute i öknen ansluter snart de afghanska säkerhetsstyrkorna till den svenska styrkan och de tar täten. I skydd av mörkret påbörjas marschen mot byn. Trots att det är mitt i natten är vinden varm. Merparten av soldaternas packning består av vatten. Uttorkning är en stor risk, dag som natt. Planen är att marschera i 40 minuter och vila och återhämta i 20 minuter. Trots detta blir marschen tung. Förutom 10 - 15 liter vatten per soldat så väger vapen, ammunition, radiosystem, hjälm och kroppsskydd över 30 kg. Ibland betydligt mer.
Plötsligt skjuts en röd signalraket upp på natthimlen. Den andra sidan vet nu att säkerhetsstyrkorna kommer. De röda raketerna är deras sätt att varna varandra att någonting är på gång. Kanske är det lika mycket en varning till dem som närmar sig deras territorium.
Marschen avbryts. Överraskningsmomentet är borta. Motståndarnas vetskap om att en styrka närmar sig gör att nattens fördel byts mot nackdel. Mineringar och vägbomber är svårare att upptäcka. Dessutom har den första bron in mot området nu blivit undersökt. Den är för klen för de fordon som skulle kunna understödja de afghanska och svenska säkerhetsstyrkorna i händelse av strid.
Operationsledningen, för tillfället på plats ute i öknen i en bepansrad ledningsvagn, satsar nu på plan B istället, vilket innebär en dagtidsoperation med hela styrkan.
Efter några timmars sömn rullar svenska soldater och afghanska poliser i gryningen in mot byn i ett tjugotal fordon av olika slag.
Möten med lokalbefolkningen
Kolonnen av fordon rör sig sakta framåt. Längst fram går minröjningsgruppens soldater, tätt följda av de bepansrade minröjningsbilarna. Lite längre bak går soldater från gruppen för psykologiska operationer - Tactical PsyOps Team. De talar om för byborna varför soldaterna är där att de kommer stanna kvar för deras säkerhet. Man delar också ut ett telefonnummer dit byborna anonymt kan rapportera kriminell verksamhet, minor och liknande.
– Vår uppgift är inte bara att informera om vad som händer just nu och få dem att hålla sig på avstånd om vi hittar en vägbomb. Vi är också här för att möta befolkningen och få en första bild av hur de upplever sin situation för att vi, eller allra helst de afghanska myndigheterna, ska kunna ta tag i problemen så tidigt som möjligt, säger gruppchefen Richard Gustafsson.
En gammal man med grått skägg, vit turban och mandelfärgade ögon vinkar till sig Rickard. Mannen pratar lågt, med allvarig min, När han är klar, vänder sig tolken Safi till Richard och översätter.
– Terroristerna kommer på natten, med vapen. De kräver mat och skatt på skörden. Ingen får gå i skolan. De hotar och mördar dem som gör det. Vi i byn kan inget göra. Vi har inga vapen.
Richard berättar om patrullbaserna och att den afghanska polisen kommer att stanna i byn dygnet runt i fortsättningen. Mannen nickar medan tolken översätter och tar sedan Rickard i hand.
– Jag ska be att Allah vakar över er, säger den gamle mannen.
Vägbomb framför skolan
Längst fram i kolonnen, i gassande sol, har minröjningsgruppen gjort ett oroväckande fynd. På vägen som går in mot byn, mitt framför skolan, har en stridsvagnsmina grävts ner.
– Vi kommer att flytta minan och spränga den, rapporterar minröjningsgruppen över radio.
Kolonnen blir stående på en grusväg mellan två åkrar där delar av skörden precis buntats ihop till prydliga vetekärvar. Temperaturen klättar nu en bit över 40 grader.
– Sprängning sker om två till tre minuter, meddelar minröjarna över radion.
Tolken Safi informerar byborna med högtalare om minan och den kommande sprängningen.
– Upprorsmakarna är duktiga på propaganda och desinformation i sin krigsföring. Spränger vi en mina i en by så kan de använda det och hävda att vi åker till byar för att kriga eller plundra eller liknande. Det är därför otroligt vikigt att vi informerar byborna så tidigt som möjligt om vad vi gör för att minimera risken för att dessa rykten blir till sanningar, säger Rickard.
Med ett dån exploderar minan ute på ett fält. En svart rökpelare stiger upp mot den klarblå himlen. Kolonnen fortsätter in i byn, utan att träffa på vare sig fler minor eller upprorsmän.
– De flyr alltid när vi kommer i stor trupp, berättar en afghansk polisman.
Den svenska styrkan slår under eftermiddagen läger för natten i byn ihop med sina afghanska kollegor. Därmed är det första steget i operationen i området väster om Mazar-e-Sharif avklarat: att ta sig in i byn och öka säkerheten för byborna.