I strid leds soldaterna av tecken. Tecknen används också för att leda truppen under tystnad, när man inte vill röja sig.
Detsamma gäller musikkårerna. Inte för att de inte ska höras – tvärtom. Det är det som är poängen med musikkårer. Men rösten skulle inte höras genom alla toner.
Karin Svensson är flaggtrumslagare i Marinens musikkår.
– Jag talar om vad och när kåren ska göra saker, till exempel när de ska spela eller börja marschera, beskriver Karin Svensson enkelt.
– Med staven kan jag visa att bara trummor ska spela eller att vi måste smalna av vid en trång passage. Alla vet vad stavtecknen betyder och det kräver att man är samövad.
Befattningsnamnet för personer som går längst fram skiljer sig åt mellan de olika kårerna. I Livgardets dragonmusikkår heter regementstrumpetare Anders Ahlbin och i Arméns musikår är David Lindberg regementstrumslagare.
Förutom att leda kåren svarar de för paradtjänst och figurativa program, det vill säga när man spelar och utför ett rörelseprogram samtidigt.
Det finns ingen specifik utbildning för att bli stavförare. De flesta är självlärda genom erfarenhet och ett brinnande intresse. Karin Svenssons karriär började i Norrköpings ungdomsmusikkår. Hon anslöt sig senare till en hemvärnsmusikkår och gick fler stavförarkurser. Värnplikten gjorde hon på horn i Arméns musikkår Norrland. Året efter var hon kvar som sergeant på kåren, motsvarande dagens visstidsanställning. Då fick hon möjlighet att utvecklas mer som stavförare och arrangera figurativa program.
1995 sökte hon sig till Marinens musikkår och hon har varit kvar sedan dess.
Varför det militära?
– Från början var det väl mycket uniformerna, säger hon och skrattar.
– Det är väl snarare så att jag är uppväxt med blåsmusik och att jag från det hållet kommit in på det militära.
Några yrkesskador?
– Mitt arbete är att hålla koll på kåren, att alla ser prydliga ut. Jag rättar till slipsen och putsar till. Sådant är jättesvårt att låta bli, även civilt, erkänner hon med ett leende, men fortsätter snart:
– Riktiga skador är väl mer att man från början blir trött i handen, får skoskav om man går mycket i nya skor, eller att en del känner av ryggen. Man står inte som vanligt i uniform, man sträcker ju på sig och spänner sig. Detta är inget problem i sig men man ska vara medveten om det och vara förberedd.
Det roligaste med jobbet säger hon vara samspelet; att känna kårens förtroende i ryggen, att få synas och få bra respons från publiken. Musik väcker känslor och berör, och kårerna väcker oftast beundran, något som Karin märker direkt.
– Jag kan känna hur hela kåren lyfts av publikens respons. Ja, jag känner faktiskt hur glädjen sprids genom hela kåren.
– En parad och marsch kan ju vanligtvis vara stel. Men om man stannar upp och pratar, utan att vara stel i sitt sätt, så kan det skapas ett möte och till och med bli så att man talar med publiken, säger hon.