Fallskärmsutbildningen är en del av den grundläggande officersutbildningen som inte ingår i de akademiska studierna på officersprogrammet, utan genomförs helt och hållet i Försvarsmaktens regi.
Syftet med utbildningen är bland annat att ge kadetterna en ökad kunskap om betydelsen av drill i utbildningen. Att drilla in kunskaper, det vill säga att repetera inlärningen ett stort antal gånger, är särskilt viktigt när man behöver kunna utföra uppgifter under stress. Det kan vara att lära sig att hantera sitt vapen på ett så reflexmässigt sätt, att man utan att tänka gör rätt åtgärder i en stressad situation. Fallskärmshoppningen är ett sätt att under fredsmässiga förhållanden konkret visa att det fungerar med drill eller överinlärning. Det är ju ganska få som inte känner stress när de skall kliva ut ur ett flygplan på 400 meters höjd och då gäller det att handgreppen och åtgärderna som man måste göra sitter så inövade att man inte behöver tänka efter vad man skall göra.
Första veckans utbildning handlade om att på olika sätt öva uthoppet från flygplanet och de åtgärder man måste vidta inför landningen, samt själva landningen.
Uthoppsträningen genomförs från ett högt torn, där man hoppar ut och glider längs vajrar i en likadan sele som sitter på fallskärmen. Landningen måste ske på ett speciellt sätt för att man inte skall riskera att skada sig när man tar mark. I stort sett hela första veckan gick åt för att drilla in dessa färdigheter.
Även andra veckan inleddes med repetition av detta, innan det var dags att kliva ombord på flygvapnets Hercules-plan för hoppningen. På tisdagen genomförde halva kompaniet sin hoppning i ett strålande höstväder med svag vind. Alla hopparna tog sig ner på fältet Flugebyn utanför Karlsborg utan skador, med undantag av någon mindre blessyr. Vid hoppningen deltog även två av kompaniets plutonchefer.
När andra hälften av kompaniet skulle hoppa på onsdagen hade tyvärr vinden ökat så mycket att det inte var möjligt att hoppa. Gränsen för ovana hoppare är satt till 5 meter per sekund i vindstyrka. Detta beror på att risken ökar för att landa utanför fältet, samt att det är mycket svårare att landa när det blåser. Naturligtvis orsakade det stor besvikelse bland de kadetter som inte fick hoppa, men genom ett ambitiöst arbete av Fallskärmsjägarskolans instruktörer och flygvapnets personal lyckades man få fram ett flygplan till torsdagen, då resten av kompaniets kadetter hoppade i ett fantastiskt höstväder.
Efter tisdagens hoppningar träffade jag kadett Ali Al-Husseiny som hade genomfört hoppningen. Han beskrev sina upplevelser av utbildningen. Första veckan blev han överraskad av hur pressat tidsschemat var. Det var övning hela dagarna och del av kvällarna. Städning av logementet, putsning av kängor och annat fick göras på fritiden. Han upptäckte också flera nya muskelgrupper som han kunde ha träningsvärk i, som en effekt av många nya och ovana rörelser.
Ali säger att han efter hoppet förstod betydelsen av drillträningen. När han klev ut från rampen på flygplanet 400 meter över marken var det en så extrem upplevelse att han egentligen inte kommer ihåg vad som hände förrän efter flera sekunder, vilket är en lång tid i det sammanhanget. Den upplevelsen delar han säkerligen med många av de andra hopparna. När Ali hoppade sitt andra hopp kändes det lite mer obehagligt än det första, eftersom han var mer medveten om vad som hände. Ali säger när vi avslutar vårt samtal att han inte visste att fallskärmsutbildningen var en del av den grundläggande utbildningen till officer när han sökte officersprogrammet, men han känner att den starkt har bidragit till sammanhållningen inom kompaniet.
Det är obligatoriskt för kadetterna som studerar krigsvetenskaplig och militärteknisk profil att genomföra utbildningen, medan själva hoppet är frivilligt.