Hon och maken Sune står med Olivia och tittar in i en Bandvagn 309 och ska snart gå och fika. De har även tittat på logementet där dottern bor på nätterna.
– Jag blev förvånad över att hon bor så nära grabbarna, säger hon och måttar sängavståndet med armarna.
– Som mamma har jag synpunkter på det.
Men Olivia lugnar.
– Jag har inga problem med det. Det är nog värre för killarna, de tänker kanske inte på det innan att det kan vara tjejer med. Vi vet ju om det från början. Och man blir en i mängden. Killarna känns mer som bröder, säger hon.
– Jag tror att det gör dig gott. Jag tycker att det är bra att det är så många tjejer här nu jämfört med förr, säger Sune.
I ett logement – eller sovsal om man så vill - en bit bort står Jonatan Meija och visar upp sina prylar för familjen.
– Det är roligt att se hur han har det. Men jag blev inte förvånad. Han har berättat det mesta, säger flickvännen Louise Linné.
– Det är skönt att de kommer hit så att de vet vad jag snackar om när jag kommer hem. Så att de inte tror att stridsväst är en liten tygbit utan förstår att det är en stor sak som väger många kilo, säger Jonatan.
Pappa Fransisco är inte helt övertygad.
– En del av de här grejerna ser lite gamla ut tycker jag. När man hör honom berätta och läser i tidningen så får man ibland känslan av att Sverige inte satsar så mycket på sina soldater. Det tycker jag att man ska göra. Man ska ha riktigt bra grejer även när man lär sig grunderna, säger han.
Jonatan funderar lite på att åka utomlands, men är inte säker. Skulle han åka har han familjens stöd.
– Vi skulle självklart vara oroliga för honom. Men stolta, säger Fransisco.
Även Milka Diskovska, mamma till soldaten David, skulle bli orolig om sonen skulle vilja åka utomlands.
– Jag är orolig att han ska bli lockad till utlandsstyrkan. Man vill ju inte sända sitt barn i krig! Men han bestämmer själv.
Hon har precis provat att hålla en kulspruta, ett vapen sonen ska utbildas på.
– Det var tungt. Han är väldigt stolt över att han ska få ha det, så då blir jag det också. Man blir ju det när man ser glimten i hans öga, säger hon.
Inne i gymnastikhallen går det vilt till. Den som vill får bli sminkad med kammouflagefärg, hugade föräldrar drar på sig väst, hjälm och en vapenattrapp (en styrketräningsstång) och springer en hinderbana.
I ett annat hörn pågår en hård kamp. Vem ska bädda snabbast – mamma Monika Andersson eller sonen Erik? Och ska bäddningen bli godkänd med militära mått mätt? Monika visar sig vara en riktig baddare på att bädda. Efter bara 90 sekunder är hon klar, och kan i en dryg minut stå och se sonens försök att bädda, förlåt rädda, sin heder.
– Det var fantastiskt att slå honom. Han har övat varje dag i tio veckor. Han får försöka igen efter 10 månader, säger Monika och skrattar.
– Det var trist att få stryk. Jag trodde jag var bättre, säger Erik besviket.
Nu var inte en perfekt bäddad säng och seger målet med dagen.
– Det var både roligt och intressant att få komma hit och se hur Erik tillbringar sin tid här. Jag tror det är nyttigt för honom, säger hon.
Under dagen var det också soldaterinran, en ceremoni med lång tradition där soldaterna påminns om vad det innebär att vara soldat, att det är en hård och ansvarsfull uppgift. Även kamratföreningarna passade på att samlas på Revinge denna dag, de visade bland annat upp hästar och stridsfordon från förr.