Scenariot är som följer: Den svenska afghanistanstyrkan har hamnat i strid med en stark motståndare. Terrängen och motståndet gör att de inte kan ta sig ifrån platsen utan att riskera egen personal. De är dessutom så långt från campen att det skulle ta flera timmar för förstärkning att komma dit. Då kan deras enda hjälp vara att begära flygunderstöd, som från luften bekämpar motståndet. Ibland kan en överflygning räcka för att skingra motståndet, ibland måste piloten skjuta.
– Det är ett extremt offensivt vapen, konstaterar Hubert Molin, övningsledare på den internationella utbildningsavdelningen som har till ansvar att utbilda utlandsstyrkan efter de missionsområden som de ska åka till.
I den svenska styrkan ingår numera Forward Air Controller, FAC. Deras uppgift är att kunna leda flygunderstödet rätt, så att oskyldiga civila eller egen trupp inte beskjuts från luften.
Vi är i Afghanistan för att hjälpa landet på fötter. Varför behöver vi det här?
– För att minimera risken för egen trupp. Och om svenska Air controller hamnar i en ovan nämnd situation, så används inte svenska flygplan. De måste vara redo enligt Nato-standard och det är det vi säkerställer, säger Hubert Molin.
Hittills har den svenska styrkan inte hamnat i en situation som krävt att de kallat in flygunderstöd som beskjutit motståndare.
Övningen är ett exempel på hur olika förmågor inom Försvarsmakten kompletterar varandra. Även om flygunderstödet främst övar Forward Air Controllers så utbildas även deltagande skyttekompani. De genomför dels ett anfall och lär sig använda de fordon som används på plats, och dels så övas chefer i att samverka med Forward air controllers. Det är oftast de som är längst fram och de måste förstå vikten av precision i beskrivningen av terrängen så att flyget inte skjuter på fel plats.
Veckans utbildning har gett resultat. Angivelserna är korrekta och en kilometer ovanför soldaterna på marken, svischar flygplanen förbi. Ljudet är öronbedövande, håret reser sig på armarna och soldaterna är snart redo för avfärd.