Stor vagn inger respekt

Under slutövningen är den stora utmaningen att tillämpa allt man lärt sig. Den ger också en större förståelse för hur den enskilda enheten passar in i det stora hela.– När vi kommer backar andra fordon undan direkt. Stridsvagnen för med sig respekt, säger Armend Bahtiri, stridsvagnsskytt.

Stridsvagn 122 inger respekt när den kommer över fältet. Foto: Anja Edvardsson/Försvarsmakten
Armend Bahtiri.
Armend Bahtiri. Foto: Anja Edvardsson/Försvarsmakten
Filip Löfquist.
Filip Löfquist. Foto: Anja Edvardsson/Försvarsmakten
Filip har inget emot att bli lerig – det hör till.
Filip har inget emot att bli lerig – det hör till. Foto: Anja Edvardsson/Försvarsmakten
Armend Bahtiri. Foto: Anja Edvardsson/Försvarsmakten
Filip Löfquist. Foto: Anja Edvardsson/Försvarsmakten
Filip har inget emot att bli lerig – det hör till. Foto: Anja Edvardsson/Försvarsmakten

För hans del var det en tung förmiddag. Stridsvagnarnas uppgift var, att tillsammans med de andra i bataljonen i den fiktiva fredsframtvingade styrkan EUFOR, få ut motståndaren ur ett område för att skapa en lugn zon mellan två stridande parter. Under förmiddagen åkte de om varandra, EUFOR och motståndaren.
– När det inte händer så mycket är det jobbigt att sitta som skytt, det är svårt att hålla sig alert och vaken. Då är det nog den sämsta platsen att var på i vagnen, allt snurrar, säger han.

För föraren Filip Löfquist, som kör en annan av plutonens stridsvagnar, är situationen en annan.
– Att köra stridsvagn är nog det fräckaste man kan göra. Man har mycket eget ansvar, mycket att prestera och bevisa. Vagnen väger 62,5 ton – det är inget man skojar bort. Särskilt svårt är det när terrängen är besvärlig. Ofta måste det gå undan också, säger han.

Han körde bra – men den här dagen gick det ändå snett. Motståndaren dök plötsligt upp från ett annat håll än det väntade – och Filips vagn blev utskjuten. För Armends del innebar det ändå en vändning. Hans vagn kom in i striden, som blev besvärlig.
– När det väl händer något, då är nog skytt den roligaste platsen att vara på. Det var stridsfordon överallt, jag behövde skjuta väldigt mycket, säger han.

Och han gjorde det bra – vagnen klarade sig. Officeren Ola Olsson, som följt plutonen under övningen är överlag nöjd.
– Ibland blir soldaterna lite slarviga och lata och glömmer grunderna – men när det väl händer något är de jätteduktiga. De kan verkligen jobbet i sin bubbla, säger han.

Och bubblan, den tar inte slut bara för att striden är över. En stridsvagn kräver mycket vård och omsorg för att fungera som den ska. Filip sticker in fingrarna mellan de leriga banden och bärhjulen, kontrollerar gummiplattor och slitytor och andra viktiga punkter.
– Leriga händer hör till. Det gör inget. Det här är min vagn – det är klart jag tar hand om den, säger han.

Både Armend och Filip funderar på utlandstjänst. Men mest lockar vagnen – båda två överväger att gå specialistutbildningen som officerare och bli tekniker på stridsvagn.
– Hade Sverige haft stridsvagn utomlands, då hade jag däremot sökt direkt. Nu får jag se hur jag gör, säger Armend.