När Johan och tre kollegor klev ur pansarfordonet mötte de en arg, beväpnad folkmassa. Byggnaden de skulle evakuera brann och en var omringad av folkmassan som kastade brandbomber och sköt med vapen in mot huset. De var fyra fredsbevarare mot femtio personer i folkmassan.
– Man blir rädd, så enkelt är det, säger Johan Timrén.
Men samtidigt kom FN-polisens insatsstyrka till platsen och räddade upp läget. Under nästan två timmar pågick insatsen som Johan deltog i. Bilar brann, byggnader brann, vapen avlossades och stämningen var hotfull. Risken var hög att soldaterna kunde utsättas för ett direkt angrepp.
Inre säkerhet
På väg mot platsen hade Johan, trots den kontinuerliga radiotrafiken som berättade om kaoset vid byggnaderna, upplevt en inre säkerhet.
– När jag åkte i SISU:n mot byggnaderna undrade jag, klarar jag det här. Men jag kände faktiskt att, ja, det gör jag. Jag är fallskärmsjägare i botten och tron på sig själv gör att man klarar sig och vågar lita på andra. Jag kände ingen av de andra som ju var irländare, men jag var tvungen att lita på dem. Sedan, när vi jobbade, var de väldigt proffsiga. Det var ju de som organiserade räddningen och som gjorde det stora jobbet.
Reaktionen dagen efter
Dagen efter kom reaktionen på nattens upplevelser.
– Det kändes tungt efteråt. Jag hade lovat min fru att inte utsätta mig för några onödiga risker, lugnat henne genom att säga att jag skulle jobba på brigadstaben och mest sitta inne på basen.
Att ha ljugit för henne gjorde att jag fick en väldig ångest, säger Johan.
– Jag blev gråtmild dagen efteråt. När jag, dagen efteråt, skulle berätta för mina sergeanter vad jag varit med om började jag gråta. Jag fick gå ut och sätta mig på trappen och gråta. Men tack vare utbildningen visste jag att det är en normalreaktion på stress.
Rösten bar inte
Morgonen den 18 mars försökte han tala om för sin fru på telefon vad han varit med om, men rösten bar inte. Senare samma dag skrev Johan ett långt mejl till sin fru där han berättade vad han varit med om och varför han fattat beslutet att delta i operationen.
– Men man har en sekund att bestämma sig på och det kändes naturligt att ta den risken. Jag tänkte: att skydda de där människorna, det var ju vad jag får betalt för.
Livshotande stress
Samtidigt upplevde Johan att hans officersutbildning hade förberett honom för reaktionen på livshotande stress.
– Jag kände igen reaktionerna. Sedan, två till tre dagar efteråt, kom dessutom folk från personalenheten för utlandsstyrkan ned. Det var Tommy Dahlkvist som jag tjänstgjort med i Bosnien tidigare, så jag kände honom sedan tidigare och hade fullt förtroende för honom.
"Försvarsmakten har blivit bättre"
Johan har efteråt kontaktats av personalenheten på grund av sina upplevelser och han har deltagit i den förbandsåterträff som arrangerats för alla de som varit ute på insatsen:
– Försvarsmakten har blivit bättre. Det upplever i alla fall jag utifrån min tidigare tjänstgöring i Bosnien 1998, och även om jag jämför med min lillebror, som var nere på BA04 i Bosnien 1994-1995, har Försvarsmakten lärt sig och blivit bättre. Det funkade i alla fall efter mars 2004.
Johan upplever att han är stolt över det beslut han fattade. Att han skulle ha fattat ett annat beslut är inget han önskar.
– Jag vet att vi gjorde en god sak. Jag vet att vi räddade livet på de där människorna, säger han.
Daniel Skoglund