Vår pluton hade fått i uppgift att underöka och kontrollera vägarna i ett område som tidigare inte använts så mycket av Isaf. Under planeringen fick vår första operation i Afghanistan smeknamnet "Sweet Sixteen" då den enda kartan vi hade var från 1991, det vill säga 16 år gammal.
Efter nogranna förberedelser och packning av den utrustning vi behövde under vår long range patrol gav vi oss iväg. Vi åkte först till Sari Pul för samverkan med våra kollegor på provinskontoret, PO:t. Där intogs också middag, i form av rations, som alltid är lagom spännande. Vägen till Sari Pul är i gott skick och väldigt rak, knappt en sväng eller böj så långt ögat kan nå.
Därefter åkte vi vidare till Sheberghan, även där samverkade vi med det lokala provinskontoret och som också var vår bas för natten. Efter en snabb, men mycket trevlig, frukost begav vi oss iväg. Vi hade turen att bli invisade i det område vi skulle till av MOT Golf, vilket sparade en hel del tid. Stort tack för det!
Tolken är viktig
Terrängen blev snart krävande för både oss och bilarna, det var dock enkelt att imponeras och hänföras av den otroligt vackra naturen. Landskapet ser ut att vara hämtat från Sagan om ringen-filmerna, fast på riktigt...
Vart vi än körde mötte vi afghaner, många vallade får, dromedarer eller getter och när vi kom till byarna blev de flesta väldigt nyfikna. Då var det skönt att ha tolk med så det gick att förklara vilka vi var och vad vi gjorde där. Vi var helt fascinerande över att få möta folk som bor och lever som nomander och se deras, i våra ögon, enkla boande. Dock är jag personligen rätt övertygad om att ingen av dessa människor lider av stressmage...
Efter några fastkörningar och bärgningar av fordonen var det dags att slå läger för natten, vi rekade en plats och fordonen ställdes upp som en vagnsborg i gammal hederlig westernstil. Vi reste våra tält och grävde skyddsgropar, sedan var det dags för middag och kontroll av utrustning inför morgondagen. Posterna bemannades och övriga somnade in efter en dag full av upplevelser och fantastiska synintryck.
Förvånade bybor
Dagen efter arbetade vi på gruppnivå med att kontrollera möjliga färdvägar med stöd av den gamla kartan. En del avancerad bilkörning genomfördes i de mer otillgängliga delarna, tack och lov utan skador på vare sig oss eller fordonen. Under reken av farbara vägar besökte vi också ett antal byar, flera av dessa ligger mycket otillgängligt och invånarna får sällan besök. Förvåningen var ibland stor när vi rullade in i en sån by med våra vita fordon.
Sakta men säkert letade vi oss iväg i huvudriktningen, flertalet gånger fick vi vända eller ta en alternativ väg. Resan bjöd, som tidigare nämnts på många vackra vyer och spännande turer uppför och nerför branta kullar.
Under en rast när jag satt post högt upp på en kulle dök det upp en leende afghan med en cykel! Han vinkade glatt och försvann i mycket hög hastighet nerför branten, jag såg honom snart närmare 500 meter längre ner i dalen. Friskt vågat, men säkert bara vardag för honom.
Drakflygning
Snart blev tiden knapp, det var ånyo dags att slå läger och vi grävde återigen skyddsgropar. En av groparna låg högt uppe på en brant kulle. Att ta sig dit upp för att lösa av en kamrat ökade pulsen markant! De lokala herdarna måste vara fantastiskt uthålliga och vältränade då de hela dagarna ränner upp och ner för dessa kullar.
Vi närmade oss, sakta men säkert, vårat mål, som var i utkanten av Sari Pul. I den sista byn vi passerade delade vi ut några fotbollar och drakar och alla som fick något blev mycket glada.
Efter lite assistans med montering av drakarna sprang det snart omkring folk med drakar högt och lågt och vi följdes ut ur byn av en skock med glada och skrattande barn. Vi valde därför att gå jämte fordonen för att förhindra olyckor, vilket annars är lätt hänt när ungarna är överallt.
På väg tillbaka till campen var det mycket människor på vägen eftersom många afghaner firade sitt nyår med ett besök på Blå moskén i Mazar-i-Sharif. Vi träffade en herre som kört fast sin lastbil i den lervälling som brukar vara en väg. Vi kopplade snabbt på en bogserlina och drog loss honom, han blev mycket glad och kunde (förhoppningsvis) fortsätta sin resa obehindrat.
Kontrastrik resa
När vi nådde utkanten av Mazar-i-Sharif var det trafikstockning, även här valde vi att kliva ur och gå jämte fordonen. Kontrasten mot att först ha varit i den isolerade terrängen i bergen där det var tomt på människor och sedan hamna i ett nästan totalt kaos med enormt mycket människor och ljud, var total.
Väl hemma på Camp Northern Lights lastades fordonen ur. Personlig materiel och våra fordon skulle vårdas. Den oländiga terrängen sliter mycket på de tunga fordonen, dock verkade det inte ha uppstått några allvarliga skador under vår patrull. Något stukat avgasrör och en lös kofångare. Förhoppningsvis inget som inte våra rep-killar kan ordna.
Dags för återhämtning
Sammanfattningsvis hade vi en lyckad patrull med massor av intryck och upplevelser, det var som alltid skönt att komma hem igen och få vila upp sig och ta en dusch. Lagad mat är också en höjdare. Även om man inte varit ute i fält så länge tröttnar man snabbt på rations men väl hemma gladde våra duktiga kockar oss snart med god mat!
Plutonen har nu återhämtat sig samt skött campvakten och väntar nu glatt på nya uppgifter och nya operationer i området.
Text: Webbredaktör Jonas (AQ)