C 17 Globemaster
Foto: Försvarsmakten

Bakgrund

Under 1970-talet började USA:s flygvapen att leta efter en uppföljare till Lockheed Martin C-130 Hercules och utlyste en tävling (Advanced Medium Range STOL Transport, AMST). Boeing och McDonnell Douglas byggde var sin prototyp, kallade YC-14 (Boeing) och YC-15 (McDonnell Douglas). Tävlingen avbröts innan en vinnare kunde utses, men McDonnell Douglas prototyp blev senare grunden för C-17.

Under 1980-talet fann det amerikanska flygvapnet USAF att man hade ett transportbehov som inte kunde tillgodoses av den mest vanligast förekommande transportplanet C-141 Starlifter, som dessutom började få strukturella problem efter lång och hård användning. 1981 beställde USAF C-17A Globemaster III som en ersättare för C-141 Starlifter, men även för användning på uppdrag som tidigare krävt det större transportplanet C-5 Galaxy.

C-17 flög för första gången den 15 september 1991 från McDonnell Douglas fabrik i Long Beach i Kalifornien. Prototypen och de fem första produktionsplanen användes för att testa flygplanstypens egenskaper vid Edwards Air Force Base utanför Los Angeles, Kalifornien. Boeing, som gick ihop i en fusion med konkurrenten McDonnell Douglas 1997, har fortsatt att tillverka och marknadsföra C-17 under eget namn.

Uppdrag

C-17 är det senaste transportflygplan som används av västerländska flygstridskrafter. C-17 klarar att både användas som ett strategiskt transportmedel, som kan transportera trupper och utrustning till en krigszon, men även som taktiskt transportplan för att fälla fallskärmssoldater och annan militär utrustning. C-17 kan också användas i humanitära insatser och aeromedicinsk evakuering. Denna flexibilitet förbättrar möjligheten för ägaren eller användaren att göra insatser över stora avstånd. Särskilt eftersom C-17 kan transportera stridsvagnar och annan tung pansarutrustning, eller liknande tungt militärt, civilt eller humanitärt gods, möjliggör flygplanet att brukaren har kapacitet att snabbt kunna anpassa sig efter hur situationen förändras.

Egenskaper

C-17 kan transportera stor och tung last som tidigare bara kunde transporteras i C-5 Galaxy. C-17A är det första militära transportflygplanet som har ett digitalt styrsystem. Besättningen består av tre man, varav två är piloter och en som är ansvarig för lasten. Flygplanet är försett med facklor, som är en sorts motmedel mot robotar. En fackla är en värmekälla som målsökande robotar söker sig till.

Med en last på 72 600 kg och på en höjd av 28 000 fot (8 500 m) har C-17 en räckvidd på cirka 2 400 nautiska mil (nm) (4 400 km) utan lufttankning. C-17ER har en utökad räckvidd med samma last, cirka 2 800 nm (5 200 km), eftersom den har en extra bränsletank. Marschfarten är cirka 450 knop (833 km/h) (.74 Mach). C-17 kan också lufttankas, vilket gör att räckvidden inte begränsas av bränsletillgången. Samtidigt kan också C-17A använda mindre flygfält som bara kunnat utnyttjas av transportflygplan som C-130 Hercules. C-17 klarar av att använda flygfält med landningsbanor på 3 000 fot (900 m) med en bredd på 90 fot (27 m). C-17 kan även användas på helt opreparerade ytor, även om detta sällan görs på grund av ökad skaderisk. Motorernas reverseringsfunktion kan användas för att backa flygplanet på en landningsbana eller för att vända (trepunktsvändning).
C-17 har även tryckkabin vilket är till stor nytta vid transport av personal.