Men allt började långt tidigare. Grunden för EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik blev Maastrichtfördraget, som trädde i kraft 1993. Men krigen i Bosnien och Kosovo visade snabbt och tydligt att EU inte hade förmåga att hantera kriser på sin egen bakgård. Man måste utveckla en egen förmåga till militär krishantering.
Gemensam säkerhetspolitik
Ur den situationen växte EU:s gemensamma säkerhets- och försvarspolitik fram. Den har utvecklats som verktyg för att EU effektivare ska kunna hantera kriser. Det gäller såväl stöd till humanitära insatser och räddningsinsatser som fredsbevarande operationer och insatser med stridskrafter vid krishantering inklusive fredsskapande åtgärder.
Från början tänkte man sig 60 000 soldater som skulle kunna sättas in i ett krisområde inom 60 dagar och underhållas där upp till ett år.
Förmågan sammanfattades i ett så kallat Headline Goal och fastställdes 1999 i Helsingfors. Året därpå, i Nice, kompletterades det huvudmålet genom att EU:s militärkommitté och EU:s militära stab inrättades.
Kortare beredskapstid
År 2004 blev starten för NBG. Då fastställdes Headline Goal 2010, som innebar en rad skärpningar av kraven på EU:s militära krishanteringsförmåga. Det kanske viktigaste var att kunna inleda en militär krishanteringsoperation redan inom fem till tio dagar efter ett beslut. Alltså mycket kortare beredskapstider än man föreställt sig 1999.
Ur detta föddes EU:s ”Battlegroup Concept”. Tanken var och är att dessa snabbinsatsförband eller stridsgrupper ska sättas in i en operations ofta svåra inledningsfas. De ska kunna lösa uppgifter på hela konfliktskalan från stöd till humanitära uppgifter till strid och under en begränsad tid.
Avsedd för markstrid
EU definierar en stridsgrupp som ”den minsta styrka som effektivt, trovärdigt och som ett allsidigt styrkepaket själv kan genomföra operationer eller kan verka i inledningsfasen av större operationer.”
EU reglerar inte i detalj hur en stridsgrupp ska vara beskaffad, bara att den ska ha en kärna bestående av en styrka av bataljons storlek avsedd för markstrid.
Den ska dessutom ha understöds- och underhållsresurser. Den ska vara multinationell och kan sättas upp av en ledande nation i samarbete med andra eller vara en koalition av medlemsstater.
Medlemsstater får också bjuda in icke EU-medlemsstater i samarbetet runt en stridsgrupp. Norges medverkan i NBG är ett exempel på det.
Men det räcker inte med bara en stridsgrupp. Den ska också ledas och förflyttas till ett insatsområde. Därför måste den vara knuten till ett styrkehögkvarter och i förväg identifierade operativa och strategiska stödfunktioner, som till exempel strategiska flygtransporter och annan logistik.
Skräddarsydda insatser
Stridsgruppen är avsedd för ett antal möjliga insatser. Men eftersom man inte kan veta i förväg exakt vad en insats kommer att innebära, finns det också en mekanism för att skräddarsy en stridsgrupp för de behov som ryms inom en specifik EU-insats.
Det kallas styrkegenereringsprocess och innebär att den som är utsedd att vara operation commander också har uppdraget att be medlemsstaterna tillföra resurser, om han anser att det behövs för att kunna lösa uppgiften enligt EU:s riktlinjer.
Två grupper alltid beredda
Sedan den 1 januari 2007 har EU två stridsgrupper ständigt i beredskap, sex månader i taget.
Första halvåret 2008 hade Sverige, tillsammans med Finland, Estland, Norge och Irland, ansvaret för den ena av de två stridsgrupperna. Spanien, Frankrike, Tyskland och Portugal svarade för den andra. Den gången blev det inte någon battlegroup-insats.
Första halvåret 2011 utgjorde bidrag från Sverige tillsammans med Estland, Finland, Irland och Norge en stridsgrupp. Sverige hade huvudansvaret och bidrog med 1 600 soldater. Finland bidrog med cirka 200, Norge med cirka 150, Irland med cirka 140 och Estland med cirka 50.