Att lämna ett värnpliktssystem och övergå till en personalförsörjning som bygger helt på frivillighet verkar av många betraktas som ett sätt att automatiskt tappa våra möjligheter till denna folkförankring – det vill säga kunskap om våra uppgifter och förmågor och en positiv förståelse för varför vi har en försvarsmakt.
Min reflektion är att man kan se på detta ur ett annat perspektiv. Värnplikten, så som den varit utformad har dessutom under plikt ”rekryterat” ur halva befolkningen, den manliga halvan. Kvinnor har på frivillig grund kunnat söka för att mönstra och kunna få göra värnplikt.
Med en personalförsörjning som i sin helhet bygger på frivillighet till Försvarsmakten kommer vi hela tiden, i alla informations- och rekryteringsinsatser att adressera hela befolkningen och kunna hämta den bästa kompetensen ur denna. Det, i kombination med tydlig och kontinuerlig information om Försvarsmakten, kommer att ge oss en fortsatt och kanske ännu bättre folkförankring. Ett aktivt in- och utflöde till Försvarsmakten borgar i sig för att bidra till folkförankringen.