I medier och på bloggar har samtalet mest handlat om att vi inte har tillräckligt skydd för våra svenska soldater. Det är självklart oerhört viktigt. Våra soldater och sjömän ska ha den bästa tänkbara och säkra utrustningen. Men det hela handlade egentligen om något annat.
Vårt uppdrag i Afghanistan var att arbeta för att de afghanska säkerhetsorganisationerna ska kunna skapa och vidmakthålla ett rättssäkert och tryggt samhälle. Det betyder att vi hjälper och stödjer dem att utvecklas mot självständiga säkerhetsorganisationer. Det är för mig tydligt att detta är en nödvändig väg för att säkerställa utveckling av det afghanska samhället i ett bredare perspektiv.
För att uppnå större framgång i vårt uppdrag har vi successivt intagit en mer offensiv hållning i vårt ansvarsområde. Vi blev mer aktiva och gjorde valet att ge oss in på territorium där vi tidigare inte agerat. Tillsammans med den afghanska militären gjorde vi insatser på ett nytt sätt. Afghanernas vilja att ta tag i sina säkerhetsproblem och vårt stöd ledde till ett agerande som satte press på de motståndsgrupperingar som finns i vårt område, med konsekvenser enligt de stridshändelser jag berättade om ovan.
Inledningsvis hade vi inte den utrustning vi har nu i Afghanistan och därför kunde vi inte lösa uppgiften fullt ut. Vi behövde öka vår förmåga och det har skett genom att vi nu har tillfört fordon, vapen och annan utrustning som krävs för att anpassa vårt sätt att stödja de afghanska säkerhetsstyrkorna, polis och militär. Att kunna vara kvar och ta striden är viktigt om man ska kunna vara en trovärdig partner till de afghaner som vi är på plats för att hjälpa.
Säkerheten för våra soldater ska man inte tumma på. Det kan jag som soldat och förbandschef intyga. Men ytterst handlar det om att vi har ett uppdrag att lösa. Svenska soldater och sjömän åker ut i världen för att skapa förutsättningar för fred eller tvinga fram fred. Vi löste vårt uppdrag 2009.
Olof Grananders presentationsunderlag vid Folk & Försvars rikskonferens 100118 (pdf, nytt fönster)